Jag har i många år spelat teater och ljugit nästan varje dag jag har skämts över den jag är och har inte orkat svara på alla frågor utan bara nickat o skrattat för att dölja smärtan som river i mitt bröst. När man kommer hem till sin trygghet tills sitt eget och bara släpper allt och slutar spela teater så känns det som när ma har sprungit tills man nästan stupa, man blir helt slut för all energi har gått till att låssas inför folk!

 

Jag vägrar spela teater mer jag vägrar skratta bara för att slippa frågor jag tänker säga som det är har jag en skit dag ja då säger jag de. När jag vet att jag ska iväg någonstans där det är mycket folk så planerar jag flera dagar innan hur jag ska uppföra mig vad jag ska säga om jag får frågor bygger upp allt i huvudet och ältar fram och tillbaka tills jag nästan spyr för huvudet får jobba så mycket mer än vanligt. 

 

Det är jobbigt när människor inte vet att man är sjuk för då undrar dom ju varför man beter sig som man gör varför man ena stunder älskar livet och i nästa sekund vill man bara dö denna jävla bergodalbanan som går upp och ner sekund för sekund. Minsta lilla och allt rasar att tro att alla människor hatar en och vill en illa att bli orolig av en komplimang då man tror personen skämtar med en. 

 

Eller dessa impulser som bara kommer och man hinner inte tänka efter innan man gör det det går så fort så när mina impulser kommer så hinner inte min hjärna tänka till utan det bara händer man har ingen kontroll