Idag har jag varit på DBT det gick bra men vissa diskutioner väckte känslor så både tårar och frustation visade sig. Jag har välditg mycket ångest hela dagarna jag har svårt att fokusera och svårt att hänga med jag är lixom helt uppslukad av mina egna tankar men jag försöker vara här och nu. Mycket av ångesten beror på att på lördag åker jag utomlands, skönt, kul och underbart att komma bort tänker nog många. För mig handlar det om avsky mot min kropp jag mår illa av tanken när jag ska visa mig i bikini. Jag får svårt att andas och tårarna sprutar för jag vill inte. Visst många säger att folk är så upptagna av sig själv och sina egna kroppar och det kan jag hålla med om men lik förbannat så ska JAG se min kropp och jag hatar den. Det ska bli jätteskönt att komma hemifrån och få umgås med mamma hela veckan men ångesten förstör dom bra känslorna jag borde ha. Jag står varje kväll och tittar mig i spegeln och försöker peppa mig och säga att jag är fin men det funkar i några sekunder sen vill jag bara spy så ful och fet och äcklig som jag tycker att jag är. 

 

Det är lätt att säga att kom igen kämpa på det blir bättre, ja visst det blir säkert bättre men nu då ? det är NU jag har denna kropp och jag måste leva med den. Jag vet också att det inte sitter i vikten man är ju som man säger "fin som man är" bullshit jag hatar det utrycket. För 1,5 år sen vägde jag 30 kilo mindre och 20 utav dom gicks upp på mindre än 2 månader så huden har ju inte hängt med, så bristningarna är ju fruktansvärda. Jag kommer göra mitt bästa för att njuta av min vecka utomlands men ångesten finns hela tiden med mig. I bästa fall är vi väl ensamna på hotellet så ingen ser oss eller så får jag väl ha våtdräkt på mig! 

 

Jag väntar på provsvar och hoppas det visar vad som är fel så jag kan få hjälp med vikten då det inte hjälper med träning och bra mat. Om jag ska vara ärlig så hoppas jag ju att jag kommer få ett mirakel piller och tappar 20 kilo över en natt men så lär det ju inte bli så jag får dras med den här kroppen ett tag till.