Biverkningar.
När kroppen inte lyder. Jag mår inte bra kroppen gör inte som jag vill den strejkar och fungerar inte som vanligt. Huvudet är ett rent kaos. Jag lever i min lilla bubbla och ingen kan ta sig in och jag kan inte ta mig ut. Vissa dagar funkar hyfsat andra dagar går inte något. Jag sover mera än jag är vaken, min aptit är som bortblåst, jag är hungrig men mår illa så jag kan inte äta. När jag känner att jag håller på att svimma så tvingar jag i mig något.
Många tror att bara jag får lite tabletter så blir allt bättre. Absolut det funkar ibland och man kan ta sig igenom dagarna lite lättare. Men det många inte tänker på är biverkningarna. Det är hemskt, jag har varit med om väldigt mycket biverkningar och utsättnings symtom när tabletterna sätts ut. Det är fruktansvärt.
Några av biverkningarna på de tabletter jag äter nu. Jag har upplevt många utav dom.
|
- |
hudrodnad eller utslag som nässelutslag, blåsor eller kliande svullnader. Vissa typer av hudutslag kan kräva sjukhusvård, speciellt om du även har irritation i munnen eller ögonen. |
||
|
- |
onormal andning med väsande eller pipande ljud eller andningssvårigheter |
||
|
- |
svullnad i ögonlock, läppar eller tunga |
||
|
- |
muskel- eller ledsmärta |
||
|
- |
kollaps eller tillfällig medvetslöshet (blackout).
|
|
- |
palpitationer (hjärtklappning), svimning |
|
- |
ryckningar, muskelstelhet, okontrollerade muskelrörelser, problem med gång eller koordination |
|
- |
rastlöshet, irritabilitet, fientlighet, aggressivitet, underliga drömmar, domningar eller stickningar, minnesförlust |
|
- |
gulfärgning av hud eller ögonvitor som kan bero på förhöjda leverenzymvärden, hepatit |
|
- |
allvarliga allergiska reaktioner; hudutslag tillsammans med led- och muskelvärk |
|
- |
blodsockerrubbningar |
|
- |
urinering oftare eller mera sällan än normalt |
|
- |
allvarliga utslag i munnen eller på andra delar av kroppen som kan vara livshotande |
|
- |
försämring av psoriasis (avgränsade, rodnande förtjockningar i huden) |
|
- |
känsla av att befinna sig utanför verkligheten (depersonalisation), overkliga sinnesintryck (hallucinationer), känna eller tro saker som inte är sanna (delusioner), svår misstänksamhet |
|
- |
förvirring |
|
- |
koncentrationssvårighet |
|
- |
ökad hjärtfrekvens |
|
- |
viktförlust. |
|
- |
feber, yrsel, klåda, svettning och hudutslag (som ibland beror på en allergisk reaktion) |
|
- |
skakighet, tremor, kraftlöshet, trötthet, bröstsmärta |
|
- |
ångest eller oro |
|
- |
buksmärta eller andra magbesvär (förstoppning), smakförändringar, aptitlöshet (anorexi) |
|
- |
blodtrycksförhöjning, ibland allvarlig, rodnad |
|
- |
öronsus, synstörning |
|
- |
sömnsvårigheter. |
|
- |
huvudvärk |
|
- |
muntorrhet |
|
- |
illamående, kräkningar. |
En annan medicin jag har och dess biverkningar.
Huvudvärk, förändrat drömmönster, illamående, oro, yrsel.
Aggressivitet, förvirring, irritation, koncentrationssvårigheter, minnesluckor, sinnesförnimmelser (hallucinationer). Hudutslag.
Om man avbryter behandlingen plötsligt efter långtidsbehandling kan så kallade utsättningssymptom förekomma. Exempel på sådana symptom kan vara sömnsvårigheter, mardrömmar, huvudvärk, svettningar, hallucinationer och ökad hjärtrytm.. Man kan även känna sig orolig, irriterad och förvirrad. I mycket sällsynta fall har även kramper förekommit.
Trötthet, framför allt i början av behandlingen. Tillfällig huvudvärk. Nästäppa. Lättare yrsel.Muntorrhet kan uppstå. Vid längre tids behandling medför detta ökad risk för tand- och munslemhinneskador. Du bör därför sköta din tandborstning och övrig munhygien extra noggrant under behandling med Theralen.
Trög mage. Svårighet att kasta vatten kan uppträda (gäller särskilt äldre män). Tillfällig försämring av synskärpan kan förekomma.
Blodpåverkan. Framför allt vid högre dosering lätta darrningar, stelhet, ryckningar eller skakningar i t ex händer och fingrar. Vid långvarig behandling kan de övergå till ryckningar i ansiktet, grimaserande och egendomliga tungrörelser. I vissa fall uppträder en särskild form av inre oro, som yttrar sig i svårighet att sitta stilla. Hjärtklappning. Påverkan på hjärtrytmen, oregelbunden hjärtrytm och EKG-förändringar i samband med detta. Hjärtstillestånd. Blodtrycksfall med yrsel kan förekomma. Gulsot utan leverskada. Hög dos och långtidsbehandling kan ge grumling av lins och hornhinna i ögat. Feber med muskelstelhet och allmänpåverkan är en mycket allvarlig sällsynt biverkan.
Kramper har rapporterats.
Tabletter är inte alltid bra och man måste vara medveten om biverkningarna. Just nu behöver jag äta dessa mediciner för att få vardagen att fungera skapligt men jag har tagit bort mer än hälften av mina mediciner och just nu äter jag "bara" 11 tabletter om dagen. Förr, i våras tex, åt jag över 30 om dagen. Jag kommer i framtiden trappa ut så många jag kan och hoppas jag ska kunna leva ett liv utan medicin.
En som gör mitt liv lite bättre. Cindy du är mitt allt <3
Dissociation
Dissociation är en term som beskriver ett psykologiskt tillstånd där en individ i någon grad eller aspekt avskärmar sig från sina upplevelser. Det kan ske genom att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik.
Dissociativa erfarenheter kan dock vara ett tecken på att personen är sårbar för att utveckla psykoser.
Det började med att jag fick svårt att andas och kunde inte höra vad som sas men i huvudet var det helt fullt med röster/skrik. Kunde inte vara bland folk kände en känsla av panik och var tvungen att springa ut. Huvudet bara sprängdes av prat utan att bilda en mening. Jag kunde inte prata fick inte fram ett vanligt ord börjde stamma och hacka upp mig på orden. Kändes som att vara i en bubbla där allt gick långsamt men utanför hände allt i en rasande fart och jag kunde inte följa med. Bubblan var för tjock för att ta sig ur, jag var avskärmad men ändå medveten. Det är fruktansvärt och det kommer titt som tätt ibland mer ibland mindre. Att vara i den där jävla bubblan är hemskt för jag kommer inte ut. Jag får lära mig att acceptera att det kommer komma såna dagar ibland.
Tack mina fina vänner och min underbara familj för att ni finns kvar hos mig ♥
att inte falla
Resan jag varit på har varit underbar/jobbig/konstig men på det stora hela har det varit skit kul att få umgås med mamma en hel vecka. Vi har ju bråkat / tjaffsat lite men det hör väl till. Jag känner mig full med energi och hoppas på att stå ut hela hösten och vintern.
Jag är livrädd för att falla tillbaka in i självskadebeteendet, det har jag gjort varje höst. På hösten visar man inte armarna man kan dölja sina sår och ändå linda sin ångest. Men jag har lovat mig själv att inte trilla dit igen att inte ta till rakbladen så fort det blir lite jobbigt. Förr var det min enda utväg det var min vardag jag skar mig flera gånger om dagen. Jag har nu varit fri i några månader och jag vill verkligen att det fortsätter så. Eftersom jag har börjat DBT så har jag massa övningar och jag vet hur jag ska hantera ångesten men ibland rinner det över och då är det så lätt hänt att det går fel. Jag har mina knep för att förhindra självskador bara en rakyhevl åt gången så jag inte ska kunna gå och ta bort rakbladen och kunna skada mig, det funkar bra. När mörkret och vintern kommer är det så lätt för mig att falla tillbaka med jag ska verkligen jobba för att det inte ska bli så denna vinter, jag ska vara starkare än suget.
Jag vet att jag kommer klara det men ändå vill jag inte ha för mycket press på mig för då är det lättare att falla dit igen. Vill inte att nån ska säga att "du klarar det" "du är stark". jag klarar inte det jag klarar inte pressen som kommer.
Jag har som mål att aldrig skära mig igen och jag lovar att jag ska göra mitt bästa även om det är en kamp varje dag varje minut.
Jag kommer klara det!
.
Det hjälper inte hur mycket man än kan om man inte försöker... Det hjälper inte hur mycket man skriker om ingen vill höra.. Det hjälper inte hur mycket man kämpar om man inte vill.. Det hjälper inte hur mycket man gråter om ingen tröstar..
Älskade Wille.
Måste ju bara tillägga det att denna goding har ju fått mig att vilja kämpa vidare. När jag fick reda på att min syster skulle ha barn så blev jag så fruktansvärt glad och jag kände att jag måste ju vara en bra moster någon som finns där och ställer upp för lillen. Jag fick tillbaka lite av min livsgnista och han kom i precis rätt tid :) jag kände också på mig hela tiden att det var en liten kille och jag är så glad för att han finns. Min fina prins du förstår inte hur mycket du gör bara genom att finnas. GHAA älskar denna plutt♥
Kärlek <3
Ett urval av bilder som gör mig glad, tider då jag har varit lycklig och mått bra, mina underbara vänner, alla resor jag varit iväg på min hund och något jag saknar som är en viktig del av mitt liv är cirkusen, jag saknar den tiden så mycket. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för jag tycker om mitt liv när det är bra. Jag ska försöka må bättre oftare och ta vara på dom bra stunderna det är dom jag lever av när det blir som jobbigast och det är det som får mig att orka kämpa. Personerna på dessa bilder är anledningen till att jag lever idag och jag vill inte byta ut dom mot något i världen. Dom är bäst och helt ovärderliga för mig utan dem hade jag inte varit här idag, tack för att ni finns <3
Viktprat
Idag har jag varit på DBT det gick bra men vissa diskutioner väckte känslor så både tårar och frustation visade sig. Jag har välditg mycket ångest hela dagarna jag har svårt att fokusera och svårt att hänga med jag är lixom helt uppslukad av mina egna tankar men jag försöker vara här och nu. Mycket av ångesten beror på att på lördag åker jag utomlands, skönt, kul och underbart att komma bort tänker nog många. För mig handlar det om avsky mot min kropp jag mår illa av tanken när jag ska visa mig i bikini. Jag får svårt att andas och tårarna sprutar för jag vill inte. Visst många säger att folk är så upptagna av sig själv och sina egna kroppar och det kan jag hålla med om men lik förbannat så ska JAG se min kropp och jag hatar den. Det ska bli jätteskönt att komma hemifrån och få umgås med mamma hela veckan men ångesten förstör dom bra känslorna jag borde ha. Jag står varje kväll och tittar mig i spegeln och försöker peppa mig och säga att jag är fin men det funkar i några sekunder sen vill jag bara spy så ful och fet och äcklig som jag tycker att jag är.
Det är lätt att säga att kom igen kämpa på det blir bättre, ja visst det blir säkert bättre men nu då ? det är NU jag har denna kropp och jag måste leva med den. Jag vet också att det inte sitter i vikten man är ju som man säger "fin som man är" bullshit jag hatar det utrycket. För 1,5 år sen vägde jag 30 kilo mindre och 20 utav dom gicks upp på mindre än 2 månader så huden har ju inte hängt med, så bristningarna är ju fruktansvärda. Jag kommer göra mitt bästa för att njuta av min vecka utomlands men ångesten finns hela tiden med mig. I bästa fall är vi väl ensamna på hotellet så ingen ser oss eller så får jag väl ha våtdräkt på mig!
Jag väntar på provsvar och hoppas det visar vad som är fel så jag kan få hjälp med vikten då det inte hjälper med träning och bra mat. Om jag ska vara ärlig så hoppas jag ju att jag kommer få ett mirakel piller och tappar 20 kilo över en natt men så lär det ju inte bli så jag får dras med den här kroppen ett tag till.
Alkohol!
Alkohol är ju som ni vet inte bra för någon man blir knäpp och gör konstiga saker som man aldrig skulle göra när man är nykter. Man gör bort sig man säger saker man inte ska man gör saker som man inte skulle gjort utan alkohol. Det är en drog och det är väldigt lätt att bli beroende.
Dricka alkohol när man är sjuk är bland det värsta man kan göra pratar bara utifrån mina egna erfarenheter och egna handlingar. Jag har själv andvänt alkohol som en flykt bort från verkligheten för att skada min kropp som jag förövrigt avskyr. Jag tog till alkoholen varje dag och jag blev fast mycket för att ångesten försvann och jag kände mig oslagbar, bäst i världen helt enkelt. Kändes som jag klarade allt! Dagen efter därimot hade jag ännu mera ångest än vad jag skulle haft om jag låtit bli! Jag har gjort dumma saker som jag ångrar och saker jag aldrig skulle gjort om jag inte hade druckit. Jag har sagt till mina vänner att jag hatar dom och att dom aldrig ställer upp, jag var ett svin helt enkelt! Jag hotade med saker och sa att jag skulle ta livet av mig. Dagen efter var inte kul överhuvud taget och jag önskade varje gång att jag kunde radera det jag sagt och gjort..
Att dricka när man har borderline är bland det dummaste man kan göra då man redan är sjukt sårbar som det är så blir det bara värre med alkohol. Självskadebeteendet blev så mycket värre och jag tog ofta alldeles för mycket tabletter. Det är ett under att min kropp fungerar som den ska efter allt jag misshandlat den med.
I somras valde jag att sluta helt. Jag var nykter i 1,5 månad! stolt över mig själv! Men jag trillade dit jag gick och köpte den där jävla alkoholen. Det är en kamp varje dag och jag kämpar så hårt så om ni bara visste.. Jag skäms, jag skäms så oerhört jag känner inte igen mig själv jag är någon helt annan jag blir knäpp i huvudet. Jag kämpar och någon dag ska jag bli fri från denna jävla drog som förstör liv, tro mig jag vet hur mycket den kan förstöra. Vänner familj den tar allt. du har inget kvar, du sitter där med din bag in box och du gör det ensam för ingen orkar med dig ingen vill vara med dig ingen vill vara i din närhet när du dricker. Och med min medicin får man absolut inte dricka så jag kämpar jag vill inte förstöra min kropp mer än jag gjort!
Jag vill tacka mina fantastiska vänner och min underbara familj som hjälper mig och stöttar mig så jag orkar och vill kämpa vidare! Utan er hade jag varit förlorad. ♥
PTSD
Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD är en form av ångeststörning som kan uppkomma efter ett trauma, i synnerhet sådana som innefattat dödshot alternativt varit katastrofartade. PTSD kännetecknas av en hög ångest- och stressnivå som uppkommer inom ett halvår efter traumat
PTSD yttrar sig som regel genom att personen är överdrivet vaksam, spänd och uppmärksam på nya trauman
och att personen blir undvikande. Återupplevande är ett vanligt symtom: händelserna gör sig ofta påminda genom drömmar om natten.
Vid mötet med andra kan de på grund av den höjda vaksamheten och stressen, utan mycket stimuli bli aggressiva, panikslagna och ångestfyllda. Många lider av sömnproblem, depressioner, andra stressrelaterade störningar, eller missbruk vid sidan av PTSD
lika personer som är med om samma händelse drabbas inte av samma störning till dess följd. De som drabbas av PTSD får ofta en akut stressreaktion eller personlighetsförändring innan PTSD bryter ut. PTSD bryter ut inom sex månader efter traumat. För andra kan trauman leda till exempelvis personlighetsstörningar.
Det är inte ovanligt med en samsjuklighet mellan PTSD och psykos (hysterisk, eller reaktiv psykos). Sådana psykoser utmärks framför allt av positiva symtom (hallucinationer,vanföreställningar, tankestörningar), och har ett samband med dissociation och negativa förväntningar.
För mig handlar det om mardrömmar och jag kan reagera på lukter, röster och platser.
Att svälta
Ett av mina självsakadebeteende var att ha kontroll över maten i perioder svalt jag mig själv och andra gånger hetsåt jag flera gånger om dagen och kräktes hela tiden. Jag kan fortfarande i perioder gå utan mat i några veckor och det är inte för att gå ner i vikt bara utan för att plåga min kropp för att jag var inte värd mat.
En av gångerna började den 6 februari 2012, jag hade precis fått min första lägenhet och jag var väldigt glad för det men inuti var det kaos det gjorde ont jag kände mig ensam och övergiven även fast jag inte ville något hellre än att få vara ensam.
Jag flyttade in i min lägehnet den 1 februari 2012 och jag tänkte att nu blir det en ny start ett nytt kapitel som jag får chans att vara med och starta. Det blev inte så.
Läser i min gamla dagbok jag skrev då och på den 2 februari har jag skrivit såhär " Livet känns onödigt och jag vill inte vara en del av det, men jag får inte känna så eftersom jag fått min lägenhet. Jag spelar bra utåt men inuti skriker jag. Känner mig så vilse i mig själv "
Den 5 februari började jag skriva svskedsbrev till alla mina vänner och familj ett brev för varje person. Jag har dom fortfarande sparade.
Åter igen till den 6 februari, jag får reda på att min kontaktperson/psykolog jag haft i över 1 år ska sluta. Jag blev helt förkrossad och bröt ihop när hon berättade det tårarna sprutade och jag hade svårt att andas. Jag kan tillägga att jag tyckte om henne fruktansvärt mycket och våran kontakt hade varit så bra. När jag kom hem ville jag på något sätt få bort ångesten som rev i mitt bröst och jag bestämde mig för att sluta äta..
Jag vägde 65 kilo. den 14 februari vägde jag 59 kilo. Jag varken åt eller drack på flera dagar jag bara kunde inte för jag ville straffa mig själv. Den 6 mars en månad senare hade jag gått ner till 55, tio kilo på en månad. Vid det här laget handlade det inte bara om att jag ville straffa mig utan jag började få ångest över maten jag ville gå ner ännu mera. jag tappade nästan 1 kilo/dag!
Jag försökte vara som vanligt men jag isolerade mig väldigt mycket och jag träffade nästan ingen på två månader. Jag ville vara i fred och svälta. Någon gång i mitten på mars så började familjen reagera och sa att jag hade gått ner väldigt mycket. Dom blev oroliga men jag sa att allt var jättebra och att jag visst åt. Det var en väldigt stor lögn.
på en dag åt jag endast 1 varma koppen det var det enda som fick passera min mun. En del dagar fick jag ångest över det och stoppade fingrarna i halsen. Bara vatten var jobbigt att dricka. Det var väldigt jobbiga månader och jag mådde fruktansvärt dåligt, det började bli ohållbart och jag svimmade flera gånger när jag skulle resa mig ur sängen ändå var jag dum nog och gick ut och gick i timmar... Min kropp höll på att kollapsa.
Den 29 mars blir jag inlagd. Jag vägde 50 kilo. Jag hade inte ätit eller druckit på dagar så jag fick dropp. Varje måltid var en kamp och ibland kunde inte magen behålla maten så det kom upp igen. Jag fick inte gå till mitt rum efter jag hade ätit utan fick vänta minst 30 minuter. Det var väldigt jobbiga dagar. Jag minns hur avtrubbad jag var för hjärnan skrek efter näring.
Jag kämpade mig igenom dagarna och fick i mig alla mål på något sätt. Jag blev utskriven efter några dagar och hoppades på att det skulle vända. Vikten stod still fast jag vissa dagar åt mat, jag sparkade ångesten i ansiktet och gjorde mitt bästa. Jag började så småning om gå upp lite till 55 kilo ungefär. Tyvärr hände det en sak som gjorde att jag mådde sämre om min vikt ökade sakta. Sen på något vis med hjälp av vänner och familj så började jag äta igen. Men jag ersatte det självskadebeteendet med ett annat för jag var tvungen att ha kontroll och kunna skada mig på något sätt...
Det var en väldig jobbig tid för mig men jag är glad att jag fick hjälp så pass fort annars kunde det blivit mycket värre.
Ibland kan jag sakna tiden då jag svalt just för kontrollens skull men så som jag mådde då är bland det värsta jag upplevt jag var levande död. Som ett skal men inget inuti. Sen jag vägde som minst till idag har jag på grund av mediciner gått upp 30 kilo.. Jag mår väldigt dåligt över min vikt nu men jag mår mycket bättre psykiskt och när jag var som smalast mådde jag jätte dåligt psykiskt så jag vill inte tillbaka dit.
Något jag gör är att blir jag av med ett självskadebeteende så måste jag hitta ett annat att ersätta det med jag har fortfarande några kvar och en lång väg att gå men jag kämpar och krigar för att det ska bli bättre och för att bli av med allt som skadar min kropp..
På den första och sista bilden så kan jag se hur dåligt jag mådde jag log men det fanns ingenting bakom leendet. Jag var bara ett skal utan innehåll, jag gick på autopilot. Jag mår dåligt när jag ser dessa bilder för jag minns hur jag mådde. Jag bara spelade jag låssades satt på mig en mask och dolde allt men inuti fanns det ingen Matilda kvar.
Att vara anhörig.
Att leva som anhörig till någon med borderline och eller fler diagnoser!
Som förälder eller för den delen vilken anhörig somhelst till någon som
har psykiska problem kan vara väldigt påfrestande.
I mitt fall pratar jag utifrån att vara förälder.
Jag kan bara berätta här hur JAG upplevt och upplever allt,och jag är varken
expert eller utbildad på något sätt,men jag tror att alla vi som någon gång
kommit i kontakt med det här,utvecklar våra egna strategier och knep för
att också klara av vår egen vardag.
Det finns ingenting som är så jobbigt,frustrerande men allra mest sorgligt,som
att se någon man älskar över allt annat må så fruktansvärt dåligt men inte kunna
göra annat än försöka lindra,trösta och bara "vara" där för personen ifråga.
Åtskilliga är de gånger då man själv vill slita sitt hår,springa med huvudet före rakt
in i väggen och bara SKRIKA ut sin besvikelse.En besvikelse som grundar sig i att man
känner sig så totalt maktlös,för man har inte det där "plåstret" att sätta på sin anhöriga
(i detta fall sin dotter),som tar bort det "onda"!
Att man sen inte har svar på alla frågor eller ens vet HUR eller VAD man ska säja från
tillfälle till tillfälle,gör det hela än mer komplext och svårgreppbart.
Man vill inget annat än sätta sej med personen ifråga i knäet,vagga sakta,stryka över
håret och kunna säja:
"Det går snart över,imorgon är allt bra igen"!
Men det funkar ju lixom inte så tyvärr.
Det krävs tålamod och envishet,styrka och många tårar som i mitt fall trillat,eller egentligen
sprutat rakt ut i ren uppgivenhet och en känsla av total tomhet.
TOM,jag har ofta känt mej så TOM.
Nästan apatisk och asocial av all anspänning man faktiskt lever med under sånahär förhållanden.
Jag har också känt mej så fruktansvärt ensam.(och gör ibland nu med)
För även om jag aldrig haft svårt att prata om något,så pratar man inte med vem somhelst om
hur man upplever det här och hur man mår själv,men framförallt inte med andra som inte själva har
någon erfarenhet och inte förstår vidden av hur det är att leva MITT I ALLTIHOPA.
(vilket ju är helt naturligt)
Det är som att gå på ett minfält,minsta snedsteg och helvetet brakar löst.
Aldrig veta hur ens anhörig mår,har hon fruktansvärd ångest,sover hon p.g.a alla
tabletter,eller har hon/kommer hon/ska hon skada sig nu/sen/idag/inatt!!!???
När kommer messet eller telefonsamtalet som gör att blodet isar sej i mina ådror,och
klarar jag av det igen och igen och igen!?
Huvudet känns tungt och kroppen går på sparlåga.
Och ändå,ÄNDÅ vet jag ju trots allt,att personen ifråga själv lider än jävligare
kval,där varje dag,ibland minut är en fråga om överlevnad.
Jag är så fruktansvärt glad att jag fick chansen att delta i en DBT-grupp (Dialektisk Beteende Terapi).
Där gick jag ca 18 ggr med start hösten 2012,en kväll per vecka.
Åh,hur härligt och befriande var det inte att träffa andra i samma situation.
Att kunna bli förstådd utan ord,att få ryggdunkar och peppande ord och
såna som talade om för en att man inte är dum eller elak som ibland säjer STOPP,jag
orkar inte mer,nu måste jag få vila.
Att få "verktyg" och handledning samt MASSOR med information om de olika diagnoserna
och på så sätt både få större förståelse men också kunna ta bort en väldigt stor del av det
välkända "dåliga samvetet" som vi som anhöriga brottas med ständigt och jämt!
Att många anhöriga tyvärr anklagar sig själva för att t.ex deras son/dotter mår dåligt,gör ju knappast
att de själva mår bättre.
Själv har jag faktiskt aldrig haft några problem eller ens tankar åt det hållet,vilket jag tror har
underlättat avsevärt.
Jag har heller aldrig skämts för att prata om "det",inte heller som så många andra anhöriga,skämts
över att just deras son/dotter etc etc har dessa problem.
Problem är till för att lösas,i detta fall till en början att försöka underlätta,stötta,finnas och bara
vara närvarande.
Varje steg framåt,om det så bara är en millimeter,ÄR ett steg FRAMÅT,det får vi ALDRIG glömma.
Avslutningsvis vill jag bara säja,att min dotter är SAMMA dotter nu som innan hon fick diagnoserna,
det är bara lite "grus i maskineriet" nu,och jag älskar henne lika mycket!
Var rädda om varann & VÅGA prata om det här,det underlättar och hjälper!
Kunskap är makt & till stor del förståelse även om det känns ogreppbart.
Kram från Matildas mamma
Som förälder eller för den delen vilken anhörig somhelst till någon som
har psykiska problem kan vara väldigt påfrestande.
I mitt fall pratar jag utifrån att vara förälder.
Jag kan bara berätta här hur JAG upplevt och upplever allt,och jag är varken
expert eller utbildad på något sätt,men jag tror att alla vi som någon gång
kommit i kontakt med det här,utvecklar våra egna strategier och knep för
att också klara av vår egen vardag.
Det finns ingenting som är så jobbigt,frustrerande men allra mest sorgligt,som
att se någon man älskar över allt annat må så fruktansvärt dåligt men inte kunna
göra annat än försöka lindra,trösta och bara "vara" där för personen ifråga.
Åtskilliga är de gånger då man själv vill slita sitt hår,springa med huvudet före rakt
in i väggen och bara SKRIKA ut sin besvikelse.En besvikelse som grundar sig i att man
känner sig så totalt maktlös,för man har inte det där "plåstret" att sätta på sin anhöriga
(i detta fall sin dotter),som tar bort det "onda"!
Att man sen inte har svar på alla frågor eller ens vet HUR eller VAD man ska säja från
tillfälle till tillfälle,gör det hela än mer komplext och svårgreppbart.
Man vill inget annat än sätta sej med personen ifråga i knäet,vagga sakta,stryka över
håret och kunna säja:
"Det går snart över,imorgon är allt bra igen"!
Men det funkar ju lixom inte så tyvärr.
Det krävs tålamod och envishet,styrka och många tårar som i mitt fall trillat,eller egentligen
sprutat rakt ut i ren uppgivenhet och en känsla av total tomhet.
TOM,jag har ofta känt mej så TOM.
Nästan apatisk och asocial av all anspänning man faktiskt lever med under sånahär förhållanden.
Jag har också känt mej så fruktansvärt ensam.(och gör ibland nu med)
För även om jag aldrig haft svårt att prata om något,så pratar man inte med vem somhelst om
hur man upplever det här och hur man mår själv,men framförallt inte med andra som inte själva har
någon erfarenhet och inte förstår vidden av hur det är att leva MITT I ALLTIHOPA.
(vilket ju är helt naturligt)
Det är som att gå på ett minfält,minsta snedsteg och helvetet brakar löst.
Aldrig veta hur ens anhörig mår,har hon fruktansvärd ångest,sover hon p.g.a alla
tabletter,eller har hon/kommer hon/ska hon skada sig nu/sen/idag/inatt!!!???
När kommer messet eller telefonsamtalet som gör att blodet isar sej i mina ådror,och
klarar jag av det igen och igen och igen!?
Huvudet känns tungt och kroppen går på sparlåga.
Och ändå,ÄNDÅ vet jag ju trots allt,att personen ifråga själv lider än jävligare
kval,där varje dag,ibland minut är en fråga om överlevnad.
Jag är så fruktansvärt glad att jag fick chansen att delta i en DBT-grupp (Dialektisk Beteende Terapi).
Där gick jag ca 18 ggr med start hösten 2012,en kväll per vecka.
Åh,hur härligt och befriande var det inte att träffa andra i samma situation.
Att kunna bli förstådd utan ord,att få ryggdunkar och peppande ord och
såna som talade om för en att man inte är dum eller elak som ibland säjer STOPP,jag
orkar inte mer,nu måste jag få vila.
Att få "verktyg" och handledning samt MASSOR med information om de olika diagnoserna
och på så sätt både få större förståelse men också kunna ta bort en väldigt stor del av det
välkända "dåliga samvetet" som vi som anhöriga brottas med ständigt och jämt!
Att många anhöriga tyvärr anklagar sig själva för att t.ex deras son/dotter mår dåligt,gör ju knappast
att de själva mår bättre.
Själv har jag faktiskt aldrig haft några problem eller ens tankar åt det hållet,vilket jag tror har
underlättat avsevärt.
Jag har heller aldrig skämts för att prata om "det",inte heller som så många andra anhöriga,skämts
över att just deras son/dotter etc etc har dessa problem.
Problem är till för att lösas,i detta fall till en början att försöka underlätta,stötta,finnas och bara
vara närvarande.
Varje steg framåt,om det så bara är en millimeter,ÄR ett steg FRAMÅT,det får vi ALDRIG glömma.
Avslutningsvis vill jag bara säja,att min dotter är SAMMA dotter nu som innan hon fick diagnoserna,
det är bara lite "grus i maskineriet" nu,och jag älskar henne lika mycket!
Var rädda om varann & VÅGA prata om det här,det underlättar och hjälper!
Kunskap är makt & till stor del förståelse även om det känns ogreppbart.
Kram från Matildas mamma
Relationer.
Att jag är där jag är idag och mår så pass bra som jag gör (till skillnad från i början av året) beror väldigt mycket på min underbara familj och mina fantastiska vänner. Jag hade aldrig klarat mig utan dom. När man har en emotionell instabil personlighetsstörning/borderline är det väldigt viktigt att ha många vänner och ett brett kontaktnät men det är också väldigt svårt för Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös.
Jag har väldigt tur att mina vänner och familj finns kvar trotts att jag ibland inte behandlar dom rätt och kan vara elak och frånvarande. Mina vänner vet om min situation och dom stöttar mig i alla lägen och är helt klart bäst! Dom finns och ställer upp i vått och tortt och även när jag mår som sämst så vet jag att dom finns kvar även att jag isolerar mig och inte hör av mig på flera veckor.
Min underbara mamma som alltid finns fast jag är riktigt elak och behandlar henne fel väldigt ofta och får mina utbrott så finns hon alltid där och stöttar och hjälper mig med allt! Älskar er ♥
Ska be min mamma berätta i ett inlägg hur det är att vara anhörig!
DBT
Dialektisk beteendeterapi.
Denna manualbaserade metod utformades för att behandla personer med diagnosen borderline-personlighetsstörning, även kallad emotionellt instabil personlighetsstörning. Den är uppbyggd med fokus på psykosocial färdighetsträning i grupp och individuell samtalsterapi för att bearbeta svårare och mer personliga problem. Färdighetsträningen i grupp fokuserar på fyra olika moment: medveten närvaro, hantera relationer, reglera känslor och att stå ut när det är svårt. Acceptans, medvetenhet och impulskontroll är huvudriktningar. DBT använder sig av hemuppgifter och är lösningsfokuserad.
Dialektisk beteendeterapi, DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.
Varje patient måste, som synes, förbinda sig till en ganska krävande och aktiv insats med olika terapiinslag varje vecka och en stor mängd hemuppgifter.
Jag har börjat DBT och det känns bra och jag hoppas det fortsätter kännas så fast jag vet att det kommer bli tufft och krävande, det är som ett heltids jobb då jag varje dag måste jobba med det här. Ibland känns det väldigt jobbigt och jag vill bara strunta i det men jag ska verkligen göra allt för att det ska fungera för mitt eget bästa!
Ångest
Panikångest eller paniksyndrom är en psykisk diagnos för en form av ångeststörningar, vilken återkommande ger oförutsedda panikattacker med hög ångestnivå. De psykiskt betingade attackerna uppkommer oberoende av situation och är därför oförutsedda.
När man får en panikångestattack så känns det som man ska dö eller sluta andas, de första gångerna var hemska och jag fick otroligt mycket dödsångest men med tiden så släppte det och jag lärde mig hur jag skulle ta mig igenom en attack.
Ångest yttrar sig fysiskt på samma sätt som rädsla och oro, darrningar, muskelspänningar, påverkat andningsmönster, svettningar, blekhet, vidgning av pupillerna, yrsel och svimningskänslor.
Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande. Ångest räknas som ett psykiskt problem.
Ångest är något av det jobbigaste jag vet jag och jag har ångest varje dag ibland mycket ibland lite. Ibland är den så stark så det blir ohanterbart men nu har jag fått olika strategier och knep så jag vet hur jag ska klara av den värsta ångesten. Förr när jag hade ångest och inte visste hur jag skulle hantera den så skadade jag mig själv för att släppa på ångesten, jag tog starka mediciner men det var inget som hjälpte. Ångesten tog över mitt liv och vissa dagar kunde jag inte gå ur sängen eller gå ut eller prata med någon. Vissa dagar hade jag panikattacker flera gånger om dagen och det var så jobbigt för kroppen att jag inte orkade göra något jag var helt slut.
Jag har fortfarande väldigt mycket ångest till och från men jag blir bättre och bättre på att hantera den och klara av den utan att skada mig. Just nu jobbar jag med att stå ut i fem minuter, sen fem minuter till.. Jag kämpar varje dag och ibland känns det meningslöst men jag vet att det inte är det för en dag ska jag också må bra!
.
Att vara inlagd. Min historia.
En av de gångerna jag blev inlagd.
2013 började inte så bra för mig jag hade mått väldigt dåligt ganska länge men jag spelade mig igenom både jul och nyår och när jag blev ensam så kom rakbladen fram för att ta bort all ångest all press som varit för att jag spelat och låssats så mycket.
Den 2 januari skar jag mig väldigt illa och djupt men jag tejpade och fixade själv för jag ville inte åka upp till sjukhuset.
Den 3 januari gick jag till min kontaktperson jag har inom psykiatrin, jag minns inte vad vi pratade om det är en dimma och någonstans under samtalet så förstod jag att jag kommer inte komma hem idag.. Ner till akutenheten vänta på läkare och bedömning sitta i ett rum och vänta i flera timmar på att få sin dom. Jag var i väldigt dåligt skick och klarade knappt av att svara på frågorna som ställdes. Men efter många timmars väntan så kommer en läkare in och säger att jag ska bli inlagd. Sagt och gjort jag fick ett rum och dom gick igenom alla mina saker för att se så jag inte hade något jag kunde skada mig med de tog tändare och vassa föremål duschslangen blev borttagen så man inte skulle kunna hänga sig.
4-10 januari är väldigt dimmiga och jag minns inte så mycket jag hade fruktansvärd ångest och panikångest attacker flera gånger om dagen jag fick många olika mediciner men inget hjälpte jag fick injektioner men det hjälpte inte heller, jag fick så mycket tabletter att jag var helt väck i huvet hela dagarna jag svimmade ibland för det var för mycket min kropp klarade inte av så mycket. Det disskuterades hur man skulle gå vidare för att kunna hjälpa mig.
11 januari så börjar jag med ECT: Behandlingen innebär att en elektrisk ström på cirka 0,8 A vid 450 V sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som anbringats på huvudet. Strömmen framkallar ettepileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet. Även muskelavslappnande medel ges för att patienten inte skall få den muskelvärk som annars är vanlig vid generella krampanfall. ECT kan ofta ge en snabbare och mera kraftfull effekt än antidepressiva läkemedel.Effekten är dock inte alltid permanent, utan det kan vara nödvändigt att följa upp med läkemedelsbehandling eller ytterligare ECT för att patienten inte skall bli sjuk igen.
Jag fick 6 behandlingar mellan 11-23 januari. Jag kände ingen effekt förutom att jag tappade minnet och kan än idag inte minnas dessa dagar.
Efter dessa ECT behandlingar så började jag se och höra saker som inte fanns det var fruktansvärt obehagligt och jag fick olika antipsykotiska mediciner för att det skulle försvinna det avtog efter några veckor men kan än idag komma tillbaka och ibland håller det i sig en dag i bland flera.
Jag började få permissioner och fick åka i väg över dagen men med vuxet sällskap fick inte åka själv. Det var skönt att komma ut och känna sig lite fri och normal. Gjorde så mycket jag orkade dessa dagar och sen på kvällen åka tillbaka till psyket. En natt fick jag permission och fick sova ensam hemma i min egna lägenhet. Det funkade inte alls jag skar mig för mycket och fick åka tillbaka och där blev jag tejpad och omplåstrad och fick en injektion innan jag gick o la mig.
Dagarna gick och det började kännas lite mindre jobbigt och jag kämpade skit hårt varje dag för att inte falla igen. Mycket ångest och mycket gråt och skrik.
Den 20 februari blev jag utskriven.
Under den tiden jag var inlagd hade jag provat en rad olika mediciner och det hade exprimenterats ordentligt och under den tiden 3januari-20februari gick jag upp 20 kilo! För all medicin hade det som biverkning att man gick upp i vikt. Hade jag varit klar i huvudet och förstått det så hade jag vägrat ta dom. Jag kämpar än idag med att få bort dessa kilon. Jag har börjat träna varje dag äta rätt men jag bara fortsätter gå upp i vikt. Så nu har prover tagits och ska se om det har blivit något fel på ämnesomsättningen efter alla tabletter eller efter ECT. Jag hoppas dom hittar något så jag kan få hjälp att gå ner dessa kilon för det mår jag väldigt dåligt över och det har blivit jobbigt psykiskt med så jag väntar och hoppas!
Matilda.
Självskadebeteende
Självskadebeteende är något som är väldigt svårt att prata om för väldigt många har förutfattade meningar och förstår inte varför en person utsätter sig för det. Många tror att självskadebeteende bara är att skära sig men det kan vara så mycket mera ett självskadebeteende är ett självdestruktivt beteende som innebär att man avsiktligt utsätter sin kropp för skada det kan vara att bränna sig, kräkas, svälta, rispa, missbruka alkohol/droger, överdosera. Allt som gör att du avsiktligt skadar sig själv räknas som ett självskadebeteende.
Självskadebeteenden är däremot mycket sällan försök att ta sitt liv. Tvärtom kan de ses som ett sätt att orka fortsätta leva, trots en mycket plågsam situation. Det är ett sätt att hantera ångest.
När självskadebeteendena blivit ett vanemässigt sätt att hantera ångest på, brukar det uppstå ett beroende, fullt jämförbart med narkotika- eller alkoholmissbruk. Den snabba ångestlindring självskadandet ger blir svår att stå emot.
Man vet också att sådana här beteenden kan vara ”smittsamma” i den bemärkelsen att den som redan mår dåligt lätt tar efter beteendet då de kommer i kontakt med det. Av det skälet är det inte att rekommendera att någon som mår dåligt läser om, eller har kontakt med andra som har, självskadebeteenden.
Självskadebeteende hos personer med Borderline.
Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%.
Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord.
Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.
Matilda.
Denna bok fick jag av min mamma i julklapp och den har hjälpt mig väldigt mycket för att komma ifrån mina självskadebeteende, jag har fortfarande långt kvar men det har varit en stor hjälp!
Att leva med Borderline.
Borderline /// emotionell personlighetsstörning
Jag har i många år spelat teater och ljugit nästan varje dag jag har skämts över den jag är och har inte orkat svara på alla frågor utan bara nickat o skrattat för att dölja smärtan som river i mitt bröst. När man kommer hem till sin trygghet tills sitt eget och bara släpper allt och slutar spela teater så känns det som när ma har sprungit tills man nästan stupa, man blir helt slut för all energi har gått till att låssas inför folk!
Jag vägrar spela teater mer jag vägrar skratta bara för att slippa frågor jag tänker säga som det är har jag en skit dag ja då säger jag de. När jag vet att jag ska iväg någonstans där det är mycket folk så planerar jag flera dagar innan hur jag ska uppföra mig vad jag ska säga om jag får frågor bygger upp allt i huvudet och ältar fram och tillbaka tills jag nästan spyr för huvudet får jobba så mycket mer än vanligt.
Det är jobbigt när människor inte vet att man är sjuk för då undrar dom ju varför man beter sig som man gör varför man ena stunder älskar livet och i nästa sekund vill man bara dö denna jävla bergodalbanan som går upp och ner sekund för sekund. Minsta lilla och allt rasar att tro att alla människor hatar en och vill en illa att bli orolig av en komplimang då man tror personen skämtar med en.
Eller dessa impulser som bara kommer och man hinner inte tänka efter innan man gör det det går så fort så när mina impulser kommer så hinner inte min hjärna tänka till utan det bara händer man har ingen kontroll
exempel på det kan vara slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv .
Psykisk ohälsa
Här kommer jag skriva exakt hur jag känner hur jag tänker och hur jag mår, det kommer bli väldigt personligt men jag vill nå ut till människor dels för att ge mera kunskap om psykisk ohälsa men också för personer som själva är i liknande situationer och kan känna igen sig och förstå att dom inte är ensama..
Jag kommer bara skriva från mina egna erfarenheter och upplevelser så jag vet absolut inte allt och det är mycket jag själv har kvara att lära mig. Men jag skriver för att kunna få ur mig allt och för att jag senare ska kunna kolla tillbaka och se om jag gör framsteg så bloggen är till för er lika mycke som den är till för mig själv.
Det är så tabu att prata om psykisk ohälsa och vi väljer ofta att blunda. Jag hoppas den här bloggen kan hjälpa någon även om det bara är en så är det tillräckligt!
Det känns väldigt nervöst att blotta hela sitt liv men jag hoppas det går bra!
Matilda.
.
