Never give up
Ni som känner mig vet hur långt ner jag var för 1 år sedan. Den 3 januari blev jag inlagd och blev kvar 1,5 månad. För 1 år sedan mådde jag så dåligt så jag fick ECT, tvångsinjektioner och blev fullproppad med medicin. Jag levde på en skör tråd och i många veckor trodde jag att det var min sista dag i livet. Men så fel jag och alla andra hade. Jag tog mig upp och jag klättrade upp för den där jävla trappan som jag så många gånger gått upp och nedför. Jag började må bättre och så småningom så blev jag utskriven. Hemma ensam i min lägenhet?! leva? dö? kämpa? ge upp? Jag bestämde mig för att kämpa och börja leva och det är det bästa beslut jag tagit och jag har aldrig ångrat det! Mina vänner och min familj fick mig att ta mina sista krafter och dra mig upp till ytan igen. Så dåligt som jag mådde för 1 år sedan önskar jag inte ens min värsta fiende. Nu när jag ser tillbaka så ser jag hur långt jag kommit, hur många trappsteg jag tagit mig upp. Det är en bit kvar. Den största skillnaden är att nu behöver jag inte försöka överleva dagen utan jag lever varje dag. Jag känner glädje och jag känner lycka.
Ni som mår dåligt hur jävligt det än är och hur svårt det än känns så ge ALDRIG UPP!!! Det går jag lovar, det tar tid och det tar kraft. Men när du står där och tittar tillbaka så var stolt över dig själv att du valde livet! För livet är så vackert.
Tack alla som stöttar och finns för mig, ni vet vilka ni är. Jag fortsätter nu min resa och kämpar för ett friskt liv!
Jag är glad att jag gav livet en till chans och jag är glad att jag lever!
min tatuering som symboliserar att jag aldrig gav upp..
Du blir aldrig tillräckligt bra.
DU HAR INGEN ANING OM VAD SOM DÖLJER SIG BAKOM DE FALSKA LEENDET. EN FASAD ETT SPEL, EN STOR JÄVLA LÖGN! DU SER INGENTING, DU MÄRKER INGENTING FÖR JAG SPELAR SPELET FÖR BRA!
Jag tar på mig en mask så fort jag lämnar lägenheten. Skrattar är glad och säger att allt är bra. Vissa saker är bra andra inte. Har ramlat ner i en grop men tror jag kan se ljuset långt där borta och snart är det bara ljus. Jobbigt att ljuga jobbigt att låssas men jag orkar inte berätta nu jag orkar inte prata så jag ljuger. Det är ganska skönt för jag skulle bryta ihop om jag tog av mig masken. Mitt självskadebeteende har ökat drastiskt (nej har inte skurit mig har anda beteenden.) Det är svårt när jag kollar på mig själv uppifrån för jag ser hur långt ner jag är just nu. Ångesten har ökat mycket men jag kan hantera den på ett annat sätt nu när jag lärt mig vilka verktyg jag ska använda. Det går framåt men väldigt långsamt men det är okej att falla ibland bara man vet att man kan resa sig upp igen och det kan jag.
En person som betyder så fruktansvärt mycket för mig är min älskade mormor. Jag behöver aldrig låssas för henne aldrig ljuga eller hitta på. Hon dömmer inte hon bara lyssnar stöttar och ställer upp. Utan dig mormor hade livet varit väldigt mörkt. Varje gång vi pratar så säger du att du tror på mig att du finns där och det är så skönt att veta. Att veta att du tror på mig betyder allt! Tack för allt du gör för mig och allt du gjort såklart. Kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. För dig kan jag vara mig själv och du älskar mig ändå. Jag älskar dig♥
Slut.
Jag mår inte bra min kropp orkar ingenting. Att må psykiskt dåligt under en längre tid sätter sina spår fysiskt till slut. Jag vill träna jag vill umgås med vänner jag vill gå på bio jag vill gå på stan jag vill gå och fika. Men min kropp säger ifrån. Som jag sagt tidigare så sover jag mer än jag är vaken i snitt sover jag 14 timmar/dag. Och många säger att man blir tröttare om man sover mycket och det blir man men jag tar mig inte upp ur sängen det går inte att få kontakt med mig. Jag orkar inte ens ta mig utanför dörren, orkar inte ens gå och slänga skräp fast jag har ett sånt där sopnedkast 5 meter utanför dörren. Det är som en spärr i huvudet som jag inte får bort för tillfället. Det värsta är att ju längre jag mår såhär i kroppen ju mera deprimerad blir jag jag märker det på bara några dagar. Det är så tufft just nu. En bra sak är väl att DBT drar igång nu på tisdag och att gå till min terapeut på onsdagar det ger mig lite rutin.
Jag bara längtar tills det där lilla extra kommer då allt känns bra då jag orkar träna då jag orkar gå ut ska bli så skönt. O alla ni som vill pika mig och peka med pekpinnen gör det. Men om du ens tänker den tanken så har du inte en aning om hur det är att må dåligt! Du har inte upplevt hälften av vad jag gjort och du hade aldrig klarat alla motgångar. Så tänkt dig för innan du "klagar" på folk som mår dåligt.
Det tar som fan på kraftera för att mitt psyke ska orka och att hjärnan ska kunna arbeta så tar den all energi den kan få, tillsist börjar kroppen stänga av för det finns inget att ta av. Du blir levande död. Det är ett rent helvete och jag önskar inte ens min värsta fiende den här skiten. Det jobbiga med att jag mår såhär är att min borderline blir 1000 gånger värre likaså mitt självskadebeteende det förstör mitt liv.
Små steg hela tiden, sånt som är en skitsak för er är gigantiskt för mig. Har faktiskt tvättat vilket är stort för mig. Har duschat och tvättat håret idag vilket oxå är stort (ni fattar att jag tvättar mig och inte luktar skit men ni kanske hajjar??) har tilloch med bäddat rent i sängen! Små små steg blir i slutänden till nått stort!
Att säga till någon som är deprimerad att rycka upp sig är som att ge knark till en knarkare och tro att han inte ska ta det, eller ge alkohol till en alkolist och säga att han inte får dricka det. tänk dig för innan du öppnar munnen.
