Jag har i många år spelat teater och ljugit nästan varje dag för jag har skämts över den jag är och har inte orkat svara på alla frågor utan bara nickat o skrattat för att dölja smärtan som river i mitt bröst. När man kommer hem till sin trygghet tills sitt eget och bara släpper allt och slutar spela teater så känns det som när man har sprungit tills man nästan stupat, man blir helt slut för all energi har gått till att spela teater inför folk!

 

Hur ångesten river stora jävla sår inom mig och hur ont varje andetag gör hur gärna jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och sluta andas. Att bara få försvinna och slippa tänka och känna. Det gör för ont smärtan är olidlig och jag kvävs sakta. Jag ser hur jag faller mot det mörka hålet mer och mer och hur jag ibland önskar att jag låg där på botten så jag slapp denna ångest och den smärtan jag känner hela tiden. Att fejka ett leende att skratta och vara glad när kroppen bara skriker nej! Hur tåranra bara rinner när man sitter ensam. Hur mycket man än vill och kämpar så är det så mycket lättare att bara ge upp och slippa kämpa.. Att inte ta sig upp ur sängen att inte ta sig utanför dörren att inte klara av vardagen. Att ångesten gör så jävla ont och hur mycket den förstör mig. Den stoppar mig varje dag. Känslan man känner när döden inte längre är något att frukta, när man inte längre är rädd för att försvinna. När man önskar att man bara fick sluta andas och slippa känna. Att vilja ta alla tabletter och bara få sväva en stund, slippa ha ont slippa känna.. Att skämas för att man känner som man gör för man ljuger och säger att allt är bra. Att inte våga säga sanningen att inte våga berätta att jag har fallit ner igen och just nu orkar jag inte ta mig upp. Att bara låta tåranra rinna nedför kinderna tills det är slut på tårar. Känslan av att inte kunna göra något för att få bort smärtan. Att vilja skada sig så mycket men att man inte kan för då är man dålig som inte kan stå emot. Att inte kunna stå emot för ångesten kväver dig så du måste göra dig illa.. Att känna såhär varje dag hela tiden. Att jag är rädd för att vara ensam att jag är rädd, för jag vet vad jag är kapabel till.. Rädslan över att fortfarande andas är större en den att sluta andas. Att bara bli accepterad för att man mår dåligt en stund, att det är okej att falla ibland.

 

 

När jag vet att jag ska iväg någonstans där det är mycket folk så planerar jag flera dagar innan hur jag ska uppföra mig vad jag ska säga om jag får frågor. Jag bygger upp allt i huvudet och ältar fram och tillbaka tills jag blir helt orkeslös för huvudet får jobba så mycket mer än vanligt. Ofta blir det för jobbigt och för mycket press så jag helt enkelt avbokar eller struntar i att gå dit.

 

Det är jobbigt när människor inte vet att man är sjuk för då undrar dom ju varför man beter sig som man gör varför man ena stunder älskar livet och i nästa sekund vill man bara dö. Denna jävla bergodalbanan som går upp och ner sekund för sekund. Minsta lilla och allt rasar. Att tro att alla människor hatar en och vill en illa. Att bli orolig av en komplimang då man tror personen skämtar med en. 

 

Eller dessa impulser som bara kommer och man hinner inte tänka efter. Man gör dumma saker utan att man har kontroll för man agerar bara på sina känslor och glömmer förnuftet. Det går fort och oftast är skadan redan skedd när man inser vad man gjort. 

 

Det är svårt att sätta gränser och att göra något lagom finns inte på några områden. Det blir alltid för mycket eller för lite. Väldigt snabba humörsvängningar eller impulser. Känner mig ofta ensam och tom även om jag har folk runt omkring mig. 

 

 

Det har hänt mig att jag träffar en kompis och hon frågar hur mår du? Jo jag mår jättebra svarar jag och ler. Bara det att 20 minuter tidigare satt jag och försökte få blodet att sluta rinna från min sönderskurna arm. Att jag tejpat och plåstrat och satt bandage runt hela min arm men ändå svarar jag att allt är bra. Det är så svårt för människor som aldrig har haft ett självskadebeteende att förstå hur svårt det är att sluta, det blir som ett beroende. Jag har självskadat i flera år och på många olika sätt. Ett av sätten var att jag skärde mig och under flera månader så var det något jag gjorde flera gånger om dagen. Idag har jag varit fri från rakbladen i 8 månader och jag är otroligt stolt över det men varje dag är fortfarande en kamp för att inte trilla dit igen. Jag är otroligt nära många gånger men jag kämpar och hoppas att jag aldrig ska trilla dit igen. Har dock många andra självskadebeteenden kvar som jag jobbar med. Hoppas att jag en dag kan få vara fri från allt som har med självskador att göra.

 

Jag skadar mig inte för jag är svag utan för att ångesten och smärtan blir för mycket så jag inte klarar av det. Har man själv inte varit fast i ett självskadebeteende så kan man INTE förstå. Det går inte att förstå, det är lätt att tycka tänka och dömma folk, se ner på dom och tycka dom är svaga men så är inte fallet. Att skada sig så pass mycket så man måste till sjukhus och personalen ser ner på en behandlar en som skit. Man ser inte till vad som egentligen hände. Man tar inte reda på varför personen skadat sig utan man blir placerad i ett fack direkt. Dom blickarna man får är så fruktansvärda och man känner sig ännu mindre värd. Dom borde istället fråga sig vad som fick en att göra såhär mot sig själv för det finns en anledning. Men det är mycket lättare att bara se ner på patienten och inte hjälpa den utan bara dömma. Jag hamnade ju där av en anledning, jag hade sån jävla ångest som jag inte kunde hantera så jag skadade mig för att få det att försvinna. Jag skadade mig för jag mår så dåligt och att smärtan är ohanterbar. Men man blir bara omplåstrad tex, och hemskickad och ingen bryr sig om att hjälpa dig med det som gjorde att du hamnade på akuten, ångesten.

 

 

Man behöver mycket stöd utifrån av vänner och familj vilket inte är så lätt eftersom man ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.