.

 
Var ett bra tag sen. Jag tränar och har nu nått mitt mål på 25 kilo! Så sjukt bra och är så stolt över mig själv och att jag klatrat av det. Den resan jag har gjort känns så bra, att jag aldrig gav upp! Nu är ju träningen min vardag och jag älskar att träna och jag älskar att jag har tiden till att kunna göra de. 
 
Annars då, Jo har fått nya mediciner under hösten o vintern, ångestdämpande och antidepressiv, men de gör ingent. Jag mår inte bra, denna period är inte så bra men jag kämpar !!
 
 

Hösten

 
Var ett tag sen jag skrev, sommaren har rusat förbi. Har inte hunnit stanna upp och känna efter vilket har varit skönt på ett sätt men nu kommer allt ifatt mig. Har varit fullt upp i sommar. Nu kommer hösten och rutinerna igen och hösten är alltid den värsta perioden för mig. Älskar hösten men tankarna och suget efter att skada mig kommer direkt. 
 
Var hos läkaren och vi kom fram till att det blir antidepp medicin nu under hösten och vintern för att inte falla så djupt som jag brukar utan att jag får hjälp att bara falla en bit. Var 2 år sedan jag åt antidepp medicin men jag ser det inte som ett steg bakåt utan tvärtom jag vågade be om hjälp att klara av den värsta perioden. Jag tog en livlina kan man säga. Blir även ny medicin mot ångest vilket känns så otroligt skönt då ångesten sitter fast inuti mig så hårt, speciellt på hösten. Jag vet att det inte är en långsiktig lösning och det har jag inte tänkt heller men just nu är det det bästa för att kunna vara något stabil. 
 
Mitt mående är verkligen som en begodalbana och jag börjar må illa och vill kräkas så det känns skönt att jag kan ta åksjuketabletter så jag inte mår så illa under denna jobbiga åkturen. 
 
Att trappa ut sömnmedicin var ju mitt mål nu till hösten men det skjuter vi på till våren, det blir för stort just nu och jag kommer inte klara av det nu men de kommer när tiden känns rätt.
 
Som sagt mitt mående pendlar så enormt just nu och det kan handla om minut för minut, ena minuten glad nästa ledsen, HELA TIDEN! Det tar på krafterna och jag sover ibland under dagarna för kroppen blir så slutkörd av att ständigt må dåligt och hjärnan arbetar för fullt jämt. Jag kämpar varje dag varje timme och varje minut för att orka med livet, det är låååång väg tills att bli frisk men små små små steg så kommer man närmre målet. 
 
De var väl allt jag hade att säga denna gång och det är så skönt att få skriva av sig speciellt nu under hösten så kommer jag behöva ventilera mig och få utlopp för mina känslor och det kommer bli här. 
 
Skriver mest detta för att jag inte orkar berätta för alla varje gång hur det är utan nu vet alla hur det ligger till. Det är inte för att folk ska tycka synd om mig eller nått sånt utan för att det är lättare att skriva än att berätta för familj och vänner. 
 
Jag kämpar och jag gör mitt bästa. Mina vänner och min familj, tack för att ni finns i mitt liv ♥
 
 
 

ÅNGEST

 
Det är en jobbig period just nu. Inte som förr. det är jobbigt men jag kan hantera det på ett bättre sätt. Jag tänker ofta på att jag vill skada mig igen och då syftar jag mest på att få skära mig igen,  jag har stått där med rakbladen i handen och velat så jävla mycket och bara få känna smärtan försvinna. Bara för att jag säger att jag mår dåligt betyder det inte att jag vill dö eller skära upp mina handleder men tanken finns där men att ta steget från tanke till handling är stor och jag är starkare än så,, Vill inte falla ner till botten igen, jag har varit där alldeles för måna gånger och alldeles för länge. Men just nu känns livet inte så bra och det jävla ångesten jag har är olidlig ibland men jag klarar det ändå. Ångesten som river i bröstet och som får mig att bara vilja skrika rakt ut att allt är inte bra även om det utåtsätt ser ut så. DET GÖT ONT inuti mig just nu och jag vet att jag är den enda som kan bryta det och ibland är det inte så lätt att bara gära det. Försöker hårdare än folk tycks tro. Jag måste få säga rakt ut att allt är skit utan att ni ska tro att jag vill dö. Jag vill inte dö men jag tänker tankar om döden ofta just nu. Jag vill skada mig men har inte gjort det men om jag nu gör de så är de inget nedslag det är bara detatt jag varit för stark förlänge helt enkelt. Jag biter tag och ger mig fan på att jag aldrig ska fasta i skiten igen men hur gör man? det är så lätt att bara ta fram ett rakblad o så släpper allt för stunden. Men sen då? då kommer ÅNGESTEN!!!!!!
 
Jag vill vara stark inför alla som älskar mig och som tror på mig, men jag måste oxå få ha mina upp och ner gångar de måste jag ha rätt att få ha! De kommer vara så för mig hela livet ut jag kommer få leva med ångesten HELA LIVET UT......
 
Jag lever just nu med ångest. och om 1 år kommer jag göra de och om 10år kommer jag göra de de är bara att acceptera de!!!!!!
 
 
 
 
 

livet är okej ibland

 
 
Livet är helt okej. bra dagar och väldigt jobbiga dagar med mycket ångest men jag handerar de nog ganska bra. 
 
Bröllopet i lördags var helt underbart, mycket nervositet, skratt, tårar och hur roligt som helst! Tack för att jag fick förgylla eran stora dag. 
 
Talet jag höll gick bättre än jag kuden föreställa mig. känns så skönt och jag är så stolt över att jag vågade göra de. 
 
Mitt mål med vikten var at jag skulle gå ner minst 8 kilo, men jag gick ner 16 kg så blev dubbelt såglad. 
 
Mycket att göra i sommar med barnvakt hundvakt och utflykter ska bli kul! 
 
Framåt hösten blir de nog arbetsträning och uttrappning av mina sömntabletter. Kommer gå bra! 
 
Jag känner mig stark, starkare än på länge! 
 
 
 
Syster och jag <3
 
 

Livet ♥

 
Livet är fint. Jag tränar och äter hur bra som helst. Jag dricker inte och jag håller på att sluta röka. Det går bra. 
 
Funderat länge på att jag nu vill ta tag i vikten en gång för alla. När man inte mår bra är de inte så lätt. Jag ville verkligen göra det nu. Sagt o gjort. Den 1 april började jag ordentligt, BRA mat och mycket träning och nu knappt en månad senare så är jag 6 kilo lättare. Yes! Det lönar sig och jag är så stolt över mig själv. Träning och nyttig mat gör så mycket. Jag trivs på gymmet jag vill dit varje dag och jag älskar att träna. Blir 6 pass/veckan på gymmet samt promenader minst 2ggr/dag. Mår toppen! Rökningen går oxå ganska bra vissa dagar blir det bara 1 vissa dagar några flera. Men det är okej, det går framåt iaf. Älskar livet .
 
 
Idag är jag 14 månader skadefri! Jag är så jävla bäst :)
 
 
Denna goding förgyller mitt liv. Älskade lilla unge ♥
 
 
 

:)

 
En bra periond nu. mycekt som händer och jag mår bra just nu. Min älskling flyttar hit i helgen och min finaste Emma ska ha barn, åhhh! 
 
känner ett glädjerus i kroppen och det är underbart att få känna så ibland. Allt känns bra och roligt och jag känner mig hög på livet!! Hoppas det håller i sig en längre period!! Är så glad över att få vara glad och lycklig. 
 
dock går det ju såklart upp och ner ganska snabbt för mig men det är nu man får passa på att njuta av livet lite extra!!
 
Just nu mår jag bra!!!
 
 
 
 

.

 
När livet är som jobbigast och varje andetag gör ont så tror man att det inte finns någon väg ut ur helvetet. Men det gör det jag lovar. Men det kommer inte gratis utan man måste vilja och man måste kämpa. Kämpa hårdare än du någonsin gjort. Det är svårt så in i helvete svårt och det gör ont, riktigt ont. Den där skymten av ett ljus långt borta går att ta sig till. Men du måste ha mod och ork och fruktansvärt mycket tålamod! Det går inte annars. Man måste vilja till 200% om inte ännu mera. Men om du tar dig dit och du fortfarande står upp så har du lyckats och du kan se hur vackert livet är. Att det var värt allt, varenda steg dig.döds Tårar, skrik, panik, ångest, depressioner, paikångestattacker. Det är värt det! Att välja livet är det bästa man kan göra. Det finns inget bättre än att ha valt livet och kommit hel ur skiten man suttit fast i så länge. Det är det bästa jag har gjort. att välja livet. Jag var så långt nere på botten så jag kunde inte ens andas inte se något ljus ingenting fanns där.. Det var ETT STORT MÖRKT HÅL som jag aldrig trodde att jag skulle komma upp ur men jag gav mig fan på det och jag visste att jag måste klara det för annars ramlar jag ner under vattenytan och då tar jag mig inte upp igen nae för då dör jag.. Jag trodde jag skulle dö ett tag, jag ville dö jag ville så gärna dö! Ville försvinna och aldrig mera andas. Det blev inte så för jag tog mig upp och idag andas jag och jag lever och jag kämpar och jag gör det bästa jag kan hela tiden. Det är fortfarande en jobbig och lång kamp kvar men jag har tagit mig en bra bit på vägen och det hade jag aldrig trott för några år sedan....Att jag nu skulle stå här en bra bit på vägen!!!! och känna att jag lever idag. Jag är inte död jag lever ju.
 
 
Välj att kämpa välj att leva och välj livet ! Det är vackert mot den skiten man är nere i.
 
Orka och håll ut det blir bättre !!!!!!
 
 
 

kluven

jag vill verkligen. jag måste försöka. det måste gå. jag vill att det ska fungera. det finns ingen annan utväg.
 
Tänker på döden ibland. hur det är och hur skönt det måste vara att få sväva fritt. inga mera problem ingen ångest ingenting. död bara. borta. föralltid. kommer aldrig mer igen, hur. var. varför. när. rädsla. glädje. sorg. mod. feghet. orka. vila. sova. flyta. föralltid. 
 
ibland tänker jag på att jag verkligen inte vill dö. inte våga. inte såra andra. inte lämna alla. mörker. ensamhet. djupt mörkt hål. borta. 
 
vet inte vad jag vill. vet inte vad jag tycker. vet inte varför jag känner som jag gör. dum i huvudet. störd. egoistisk. ensam, elak. 
 
En lätt utväg. är det själviskt? dum? elak? jag vet inte. lidandet och smärtan finns under huden hela tiden. vill inte känna. vill inte se. vill inte höra. vill jag någonting alls? 
 
livet gör mig förvirrad. Tankar på döden får mig at känna ett inre lugn. känner mig tyngdlös och jag känner mig fri. jag vill alltid känna så. vad ska jag besluta mig för. kan inte välja. svårt, jobbigt, läskigt, underbart, fritt, mitt val. Jag gör vad jag vill. jag får bestämma. mitt liv. jag får gör alla valen. helt själv. känns stort. men jag kan inte.
 
vill finnas till i just detta ögonblicket just nu. inte sen. vill inte andas, det gör ont. det är jobbigt, ansträngande. 
 
Livet pågår hela tiden. jag kan tänka hur länge jag vill. jag kan drömma om det. 
 
imorgon är en ny dag då ska jag fortsätta drömma. 
 
 
 
Tack för du gör mig så kluven ...

kluven

jag vill verkligen. jag måste försöka. det måste gå. jag vill att det ska fungera. det finns ingen annan utväg.
 
Tänker på döden ibland. hur det är och hur skönt det måste vara att få sväva fritt. inga mera problem ingen ångest ingenting. död bara. borta. föralltid. kommer aldrig mer igen, hur. var. varför. när. rädsla. glädje. sorg. mod. feghet. orka. vila. sova. flyta. föralltid. 
 
ibland tänker jag på att jag verkligen inte vill dö. inte våga. inte såra andra. inte lämna alla. mörker. ensamhet. djupt mörkt hål. borta. 
 
vet inte vad jag vill. vet inte vad jag tycker. vet inte varför jag känner som jag gör. dum i huvudet. störd. egoistisk. ensam, elak. 
 
En lätt utväg. är det själviskt? dum? elak? jag vet inte. lidandet och smärtan finns under huden hela tiden. vill inte känna. vill inte se. vill inte höra. vill jag någonting alls? 
 
livet gör mig förvirrad. Tankar på döden får mig at känna ett inre lugn. känner mig tyngdlös och jag känner mig fri. jag vill alltid känna så. vad ska jag besluta mig för. kan inte välja. svårt, jobbigt, läskigt, underbart, fritt, mitt val. Jag gör vad jag vill. jag får bestämma. mitt liv. jag får gör alla valen. helt själv. känns stort. men jag kan inte.
 
vill finnas till i just detta ögonblicket just nu. inte sen. vill inte andas, det gör ont. det är jobbigt, ansträngande. 
 
Livet pågår hela tiden. jag kan tänka hur länge jag vill. jag kan drömma om det. 
 
imorgon är en ny dag då ska jag fortsätta drömma. 
 
 
 
Tack för du gör mig så kluven ...

Att inte bry sig om hur alla andra är.

 
Det är så lätt för människor att döma anda utan att veta bakgrunden till varför en person är som den är.
Jag har själv gått från 55 kilo till 85 kilo på 30 dagar. Att gå upp 30 kilo på 1 månad är inte kul. Många säger ofta till mig att du är vacker som du är och det spelar ingen roll vad du väger eller hur du ser ut. Nej det kanske är så men när man själv inte känner sig bekväm med det så är det svårt. Det gör ont och jag kämpar VARJE dag med att gilla det jag ser i spegeln. Det är jobbigt och vissa dagar hatar jag mig själv det gör ont att se hur man ser ut. Jag känner mig vidrig och äcklig och ful och fet!! "Det är bara att träna" "det är inte så svårt" "du kommer snart gå ner igen".... Alla har olika förutsättningar och jag har jättesvårt att gå ner i vikt. Jag har prövat nästa allt, tränat, ätit nyttigt gått hos dietist och försökt så gott det går. Men jag har svårt för det! Jag har mått dåligt och då är det ännu svårare, jag har inte ens tagit mig upp ur sängen vissa dagar eller ens orkat gå ut med soporna. Det räcker med att jag själv hatar mig själv eller är elak mot mig själv andra behöver inte göra det. JAG vet hur jag ser ut, jag är medveten om det. Jag kämpar som en idiot med att älska mig själv och försöker varje dg att intala mig att det inte sitter i vikten. Det resan och den kampen jag gör med mig själv är fruktansvärt tuff och påfrestande. Jag försöker älska mig själv och vissa dagar gör jag det och vissa gör jag det inte. Ibland undviker jag speglar för jag orkar inte se mig själv och vissa dagar står jag framför spegeln och säger hur vacker jag är! Jag KÄMPAR hela tiden med mig själv och den inre kampen är den värsta. Ibland gråter jag mig till sömns och hatar mig själv och ibland inte. Det räcker med vad jag tycker andra behöver inte bry sig! Jag älskar mig själv och jag hatar mig själv. Det går upp och ner från dag till dag. 
 
Vill mest säga att människor borde bry sig mer om sig själva än att klanka ner på andra. Man än väl medveten om hur man ser ut och kämpar med sig själv hela tiden, andra behöver inte påpeka det. 
 
 
Jag vet hur jag ser ut och jag är medveten om det så ni behöver inte bry er.
Det är mitt problem och inte erat! 
 
 
 

Välja livet ♥

 
 
Livet rullar på. Det går upp och ner. Ibland är det riktigt jobbigt och ibland ler jag hela dagarna. Har snart gått klart min 2 år långa behandling och det är med blandade känslor. Det har gett mig så otroligt mycket och jag är tacksam att jag fått chansen att få gå där. Det har varit jobbigt och krävande men väldigt givande. Känner mig som en annan människa, mer harmonisk och tryggare i mig själv. Nu vet jag att jag är viktigast i mitt liv och att jag kommer först. Jag har lärt mig hantera svårigheter utan att vara destruktiv. Det trodde jag aldrig skulle gå, att skada sig är ju den enda utvägen? nae så är det ju inte. Firar 13 månader utan rakbladen nu! Stolt över mig själv! Nu finns det inte i mitt liv att jag skulle göra mig själv illa igen, kommer aldrig mera hända. Har börjat tycka att jag är bra som jag är och att jag duger. Jag är bra och jag duger som jag är.. Är riktigt stolt över hur långt jag kommit, att jag överlevt all skit. Trodde aldrig att livet kunde vara vackert, trodde det skulle göra ont hela tiden av att leva. Är glad att jag gav livet en chans och att jag orkade kämpa. Har många runtomkring mig att tacka för den jag är idag men den största delen står jag själv för. Jag valde att kämpa och jag valde att ge livet en chans. Det hade aldrig gått om jag inte hade velat själv, oavsett hur mycket hjälp jag fått. Man måste vilja kämpa själv man måste välja livet själv det kan ingen göra åt dig.♥
 
Vad som ska hända i framtiden och vad jag ska göra härnäst har jag inte funderat på än. Men det kommer, jag tänker inte stressa utan det får ta sin tid. Det kommer lösa sig och det kommer bli bra oavsett vad som händer. Måste jag tro på. 
 
Umgås med familj och vänner och känner mig rik som har så många fina människor i mitt liv. Människor som älskar mig som jag är, precis som jag är. 
 
Jag är värd att må bra. Jag är viktig och livet är värt att kämpa för. 
 
 
 
Denna kille gör att livet är värt att kämpa för!
 
 
 

.

 
 
För 2 år sedan låg jag inlagd på psyket jag var i väldigt dåligt skick. Jag sov mer än jag var vaken och resten av tiden var som en dimma på grund av alla mediciner och injektioner jag fick. Jag minns inte så mycket och jag minns inte att vissa vänner har varit och hälsat på. Jag var nere på botten, eller na jag var under botten ett tag. Jag fick elchocksbehandling 3-4 ggr/veckan. Mådde sämre och sämre för varje dag. Fanns ingen utväg allt var svart. Många i min närhet har förklarat och berättat i efterhand om hur jag var då. Måste varit obehagligt att se någon närstående må så dåligt. Jag kan inte förklara hur dåligt jag verkligen mådde det var ett rent helvete. Att det enda du gör under dagarna är att du tänker på hur när och var du ska dö. Letar efter vad som helst som man kan använda. Dock är ju duchslangar borta finns inga gardiner ingenting man kan skada sig på. Det finns en säng och ett skrivbord och det är allt! Miljön är hemsk tråkig och deprimerande. På något sätt samlade jag mod och kraft och kom upp en liten bit och jag kunde glimta någon strimla ljus långt bort. 
 
 
Här sitter jag idag. Mår fortfarande inte bra. Lever med ständig ångest som påverkar mitt liv väldigt mycket. Har fortfarande tankar på döden och kan fantisera om hur de skulle va. Jag skadar mig ibland men inte genom att skära mig för det är 1 år sen jag skar mig. Men det finns många självskadebeteende jag måste jobba med! Jag mår bättre än för 2 år sedan men inte bra. Jag kan bara hantera livet och svårigheterna lite bättre. 
 
 
Livet är kaos ibland och ibland vackert. 
 
Jag vill bara känna mig lycklig.
 
 
 
 
 
 
 

Att vilja dö!

 
 
Jag har velat dö. Många gånger har jag velat dö, jag har önskat och bett om att få dö. Att få ett slut på lidandet att få sluta andas att få sväva iväg. Många gånger har jag tänkt så. Jag har försökt att dö men misslyckats. Jag har bett till gud och på mina bara knän om att få dö. Dödslängtan när man mår dåligt är så jäkla stark och det går inte att förklara om man inte varit i samma situation. Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på innan man somnar är att man ska få dö idag. Det är ett rent helvete och jag önskar ingen det. Ett lidande från det att man vaknar tills det att man somnar. Det är det som snurrar i huvudet hela dagarna. Det är en konstig men sjukt stark känsla som inte går att beskriva. Jag har velat dö så många gånger så jag glömt bort att leva, det tar upp all tid! 
 
Jag lever idag som ett mirakel kan jag känna ibland. Det är en häftig känsla att vakna upp på morgonen och känna att man vill leva. Det är svårt att förklara men det är häftigt. Att man så länge velat försvinna från denna jord och sen vilja leva helt plötsligt. Jag vill leva, jag vill verkligen leva. Att andas är underbart. Jag älskar att andas jag älskar att kunna andas utan att behöva kippa efter luft. Våra känslor är starka och jag är glad över att jag bestämde mig för att andas och fortsätta leva. Jag vill leva och jag vill ta vara på livet och jag vill så mycket. 
 
Att ligga på akuten efter man svalt X antal tabletter och förstå att man kommer överleva är hemskt. Det är förjävligt att ligga inlagd på psyk och bli så drogad och få så mycket injektioner så man till slut svimmar. Att behöva få ECT och låta alla nära o kära se hur man mår. Jag önskar inte min värsta fiende de helvetet jag om mina nära gått igenom. Det är inte värt det! 
 
Jag lever och jag andas och jag är så tacksam för det! ♥
 
 
 
 
Denna kille är anledningen till att jag andas och lever idag! ♥
 
 
 

Gott nytt år ♥

 
 
Nytt år snart. 2014 har varit ett skapligt år varken bra eller dåligt. Haft upp och nergångar.
 
I februari 2014 skar jag mig för sista gången. Jag kände att det får vara nog nu jag vill inte ha det som en del av mitt liv längre. Svårt som fan men fruktansvärt starkt gjort efter att haft det som vardag i flera år. Jag kan nästan lova att det aldrig kommer hända igen. Det är inte ett alternativ längre.
 
Jag har minskat i tabletter men även ökat nu på slutet men det gör inget. Det kanske blir så att 2015 blir mitt år och då jag kommer trappa ut min medicinering vem vet? Vi får se men just nu känns det bra även att jag äter runt 15 tabletter om dagen av olika anledningar. (allt är inte pga psykisk ohälsa)
 
Jag mår ganska bra tror jag men försöker att bara flyta med ett tag till! Jag har inga förväntningar på 2015 för då blir man bara besviken. Det som känns väldigt konstigt är att under 2015 kommer min DBT behandling att ta slut efter 2 år och kontakten med psykiatrin kommer minska drastiskt. Jag har varit en del av psykiatrin under många år nu och det känns jobbigt och läskigt men ändå nödvändigt. Mycket frågor som om jag är redo att släppa taget och klarar jag av att stå på egna ben? Väldigt läskigt men någon gång måste man försöka själv och det är nästa år det kommer hända oavsett om jag vill eller inte.
 
Ska försöka njuta och inse hur långt jag kommit under 2014 speciellt med mig själv, Jag har utvecklats och växt som människa och jag kan tillochmed se det själv! Stort! Jag är tryggare i mig själv än tidigare och jag tror på mig själv liiiite mera än innan. Känner mig ganska stark just nu.
 
Hoppas på ett bra 2015 och att jag klarar alla utmaningar som kommer ske nästa år. Det ska gå och jag ska tro på mig själv.
 
Jag är den viktigaste i mitt liv och jag är värdefull och duger precis som jag är! 
 
Gott nytt år ♥
 
 
 

 
 
Dagarna går. Veckorna går. Livet typ bara flyter på, orkar inte riktigt känna efter hur jag mår och så får det vara just nu. Vågar inte känna efter då jag tror jag mår sämre än jag gör men ibland är det skönt att bara få flyta med. Inte tänka så mycket. Börjat med ny medicin som får mig lite sänkt, illamående huvudvärk och trött men det gör mig inte så mycket just nu. Snart julafton och som jag längtar, älskar julen. Julgranen är uppe och jag blir lugn inombords. Har bestämt att jag inte ska känna efter hur jag mår förens efter jul. Känns skönt att kunna stänga av ibland men man måste också inse att man måste ta tag i det någon gång och inte skjuta upp det för länge. Man måste ändå må bra av det. Träffar W och inser hur fint livet är ibland. Ljusglimtar och skratt. Ångesten river dock inombords ibland men det har den ju alltid gjort så det gör inte så mycket. Jag vet att den finns där och så kommer det nog alltid vara. Man måste bara ta den i handen och acceptera att den är där. Det mesta är som vanligt, så finns inte så mycket att berätta. Dagens mående är nog ganska bra. Jag andas och jag lever och det är det viktigaste just nu. 
 
 Nya tatueringar. Mamma, pappa och W såklart ♥
 
 
 

.

 
 
Dagarna är jobbiga och dagarna är bra. Upp och ner fram och tillbaka. svart och vitt.inget mellanting. Ångesten river i bröstet nästan varje kväll, sugert efter att skada sig är stort ibland. Men jag är starkare än så jag kommer aldrig falla tillbaka igen. Aldrig. Jag andas men får ingen luft, jag skriker men ingen hör mig. Mörkret får mig att känna mig deppig. Lampor och ljus hjälper inte, mörkret finns kvar. Det känns som kalla kårar längst ryggen. Regnet droppar och löven blåser omkring. Det är kallt och jag vill bara stanna under täcket hela dagen. Bara stanna i sängen hela veckan och inte behöva gå ut. Fryser fast jag har 3 filtar på mig. Mardrömmar och jobbiga nätter. Sover dåligt och är konstant trött. Försöker se allt från den ljusa sidan, jag har mycket bra i mitt liv också. Fina vänner, underbar familj, och mina dagar brukar kännas meningsfulla ändå. Alla har vi upp och nergångar och det är naturligt. Det svåra är att inte fastna utan försöka ta sig upp. Jag längtar efter julen så det pirrar i magen, få julpynta och umgås med min älskade familj. Äta julmat och julgodis. Jag ser framemot julen och det får mig att må lite bättre. 
 
Livet är fruktansvärt svårt men ibland är det väldigt vackert. 
 
 
 

William♥

 
När jag gick igenom gamla dagböker och hittade gamla brev jag skrivit gjorde det ont. Det var askedsbrev till var och en av dom jag älskar. Jag hittade ett brev som var oerhört tungt att läsa. Jag kommer inte ihåg att jag skrivit det. Under den perioden(januari-februari 2013) är mest ett suddigt minne, tack och lov kan jag känna. Jag läste det idag och några tårar föll från min kind. Jag skrev det i mitten på februari när jag var inlagd och fick ECT och det är kanske inte så konstigt att jag glömt det. Det var fint skrivet och många hjärtan på pappret. Mycket känslor och mycket sorg. 
 
Överskriften var "Till min älskade systerson" som jag aldrig fått chansen att träffa..
 
Det var till William jag skrev det. Mycket jobbigt att se nu i efterhand. Jag skrev lite om mig, hans moster som tyvärr inte lever idag. Jag skrev hur mycket jag älskade dig och att jag hade velat vara där för dig. Funnits och älskat dig gränslöst för jag visste att jag älskade dig från den stunden jag visste att du fanns i din mammas mage. Jag ville skratta med dig, jag ville gråta med dig. Jag ville krama dig och viska att jag älskar dig. Jag ville trösta dig när du slog dig, när du var ledsen. Jag ville ta upp dig i min famn och säga att allt kommer att bli bra. Jag ville se dig fylla år och jag ville se dig växa upp. Vara den bästa mostern i världen, en person du kunde ty dig till när du blir äldre. Ville leka med dig hela dagarna och stoppa om dig när du somnar. Hålla dig i min famn när du var nyfödd och bara känna att denna kille är det finaste jag har. Den vackraste killen på denna jord. Jag ville betyda något för dig och jag ville aldrig svika dig. Du betydde så himla mycket för mig och jag älskade dig fast jag aldrig fick träffa dig. Även att jag aldrig fick hålla dig i min famn. Inte känna din lukt inte kunna trösta eller pussa på. 
 
Vet du William? Jag har fått uppleva allt detta. Jag lever idag och det är tack vare dig. Jag kommer finnas i ditt liv så länge jag lever. Jag kommer finnas för dig och jag kommer aldrig svika dig. Du är det bästa som har hänt mig och du är den finaste kille på denna jord. Och jag älskar dig gränslöst!♥
 
Moster älskar dig mera än livet. Jag skulle dö för din skull, jag skulle offra allt för dig. Tack för att du kom just i rätt tid och tack för att du får mig att kämpa och orka. Jag kommer aldrig lämna dig.♥
 
 
 

Vacker

 
 
Ibland gör det ont att leva. Det är svårt det är jobbigt och helt meningslöst ibland. Varför ska jag behöva plågas igenom dagarna när jag bara kan få sova. Det är en kamp att andas ibland, det gör ont fysiskt att andas. Det river inuti mig och ångesten vill äta upp mig. Den äter aldrig upp mig för den stannar alltid på kanten och står och väger. Livet är så jäkla svårt. 
 
Men så kommer dess stunder av glädje, kärlek och skratt. Dom som man kan leva på länge. Umgås med vänner familj och fylla på energin så man har till de jobbiga stunderna. Så kroppen har något roligt att ta av så man inte tippar över kanten. Så kraften inte tar slut helt, så man orkar ta sig igenom dessa jobbiga andetag som gör så ont. Utan dessa stunder skulle man inte orka leva, det hade inte gått. Att varje dag bara se svart och aldrig få uppleva dessa vita stunder. Livet är komplicerat väldigt ofta men en stund av glädje gör mycket för själen. Trycket över bröstet kanske lättar om så bara för en stund så är det värt allt!
 
Fast livet gör så jäkla ont och varje dag varje andetag är en kamp så är livet väldigt vackert ibland. Glöm inte det när du är på botten och det känns omöjligt. Det blir bättre så håll ut.
 
 
 

Sjukt!!

 
 
Något som stör mig är att när man söker sjukvård och har en psykisk diagnos så får man inte hjälp på samma sätt. 
Man blir dömd på förhand och även om du är sjuk på riktigt så är det ingen som tar en på samma allvar som de som inte har något med psykiartin att göra. 
 
Jag har mått dåligt en längre tid och velat kolla upp det men har inte vågat då jag vet hur jag blir behandlad. Dock gick jag till vårdcentralen i veckan och berättade hur jag mår och att det varit så i några månader. Det första jag får höra är "det är nog ångest"!! Då blev jag så arg och sa att du ångest har jag haft i många år och jag vet exakt hur det känns och det här är INTE ångest. "Men det är nog biverkningar på din medicin" Nej det är det inte då jag ätit denna medicin i över 2 år. Jaha men varför äter du denna sömnmedicin? hm, kanske för att jag sover så jävla bra, va fan tror du?? 
 
 
Man blir behandlad på ett annat sätt så är det bara. En gång för några år sen så åkte jag in akut för mina knän var sprängfyllda av vätska. Kommer in på ett rum och dom säger att dom ska skicka mig vidare, jaha till röntgen då eller frågar jag? Nej, till psyket. Ja men vad ska jag göra där? Jo det kan vara så att det är psykiskt! HALLÅ? VA? Jag har vätska i knäna det är väl för fan inte något jag inbillar mig!!? (båda knäna tömdes på vätska)....
 
 
Det är ett rent helvete att söka hjälp när man har en journal inom psykiatrin. Jag har blivit felbehandlad så många gånger så tillsist vågar man inte söka hjälp. Kommer du in med magont eller huvundvärk/migrän så är det också psykiskt. Det är nog bara inbillning. Tror många har varit med om samma sak tyvärr. Det är svårt att få hjälp när du har den bakrunden. 
 
Jag tycker personligen att detta är fruktansvärt! Vården i mina ögon är ett skämt! Ta alla människor på allvar och sluta särbehandla oss som är inom psykiatrin!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

att leva med borderline min historia.

 
Jag har i många år spelat teater och ljugit nästan varje dag för jag har skämts över den jag är och har inte orkat svara på alla frågor utan bara nickat o skrattat för att dölja smärtan som river i mitt bröst. När man kommer hem till sin trygghet tills sitt eget och bara släpper allt och slutar spela teater så känns det som när man har sprungit tills man nästan stupat, man blir helt slut för all energi har gått till att spela teater inför folk!
 
Hur ångesten river stora jävla sår inom mig och hur ont varje andetag gör hur gärna jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och sluta andas. Att bara få försvinna och slippa tänka och känna. Det gör för ont smärtan är olidlig och jag kvävs sakta. Jag ser hur jag faller mot det mörka hålet mer och mer och hur jag ibland önskar att jag låg där på botten så jag slapp denna ångest och den smärtan jag känner hela tiden. Att fejka ett leende att skratta och vara glad när kroppen bara skriker nej! Hur tåranra bara rinner när man sitter ensam. Hur mycket man än vill och kämpar så är det så mycket lättare att bara ge upp och slippa kämpa.. Att inte ta sig upp ur sängen att inte ta sig utanför dörren att inte klara av vardagen. Att ångesten gör så jävla ont och hur mycket den förstör mig. Den stoppar mig varje dag. Känslan man känner när döden inte längre är något att frukta, när man inte längre är rädd för att försvinna. När man önskar att man bara fick sluta andas och slippa känna. Att vilja ta alla tabletter och bara få sväva en stund, slippa ha ont slippa känna.. Att skämas för att man känner som man gör för man ljuger och säger att allt är bra. Att inte våga säga sanningen att inte våga berätta att jag har fallit ner igen och just nu orkar jag inte ta mig upp. Att bara låta tåranra rinna nedför kinderna tills det är slut på tårar. Känslan av att inte kunna göra något för att få bort smärtan. Att vilja skada sig så mycket men att man inte kan för då är man dålig som inte kan stå emot. Att inte kunna stå emot för ångesten kväver dig så du måste göra dig illa.. Att känna såhär varje dag hela tiden. Att jag är rädd för att vara ensam att jag är rädd, för jag vet vad jag är kapabel till.. Rädslan över att fortfarande andas är större en den att sluta andas. Att bara bli accepterad för att man mår dåligt en stund, att det är okej att falla ibland.
 
 
När jag vet att jag ska iväg någonstans där det är mycket folk så planerar jag flera dagar innan hur jag ska uppföra mig vad jag ska säga om jag får frågor. Jag bygger upp allt i huvudet och ältar fram och tillbaka tills jag blir helt orkeslös för huvudet får jobba så mycket mer än vanligt. Ofta blir det för jobbigt och för mycket press så jag helt enkelt avbokar eller struntar i att gå dit.
 
Det är jobbigt när människor inte vet att man är sjuk för då undrar dom ju varför man beter sig som man gör varför man ena stunder älskar livet och i nästa sekund vill man bara dö. Denna jävla bergodalbanan som går upp och ner sekund för sekund. Minsta lilla och allt rasar. Att tro att alla människor hatar en och vill en illa. Att bli orolig av en komplimang då man tror personen skämtar med en. 
 
Eller dessa impulser som bara kommer och man hinner inte tänka efter. Man gör dumma saker utan att man har kontroll för man agerar bara på sina känslor och glömmer förnuftet. Det går fort och oftast är skadan redan skedd när man inser vad man gjort. 
 
Det är svårt att sätta gränser och att göra något lagom finns inte på några områden. Det blir alltid för mycket eller för lite. Väldigt snabba humörsvängningar eller impulser. Känner mig ofta ensam och tom även om jag har folk runt omkring mig. 
 
 
Det har hänt mig att jag träffar en kompis och hon frågar hur mår du? Jo jag mår jättebra svarar jag och ler. Bara det att 20 minuter tidigare satt jag och försökte få blodet att sluta rinna från min sönderskurna arm. Att jag tejpat och plåstrat och satt bandage runt hela min arm men ändå svarar jag att allt är bra. Det är så svårt för människor som aldrig har haft ett självskadebeteende att förstå hur svårt det är att sluta, det blir som ett beroende. Jag har självskadat i flera år och på många olika sätt. Ett av sätten var att jag skärde mig och under flera månader så var det något jag gjorde flera gånger om dagen. Idag har jag varit fri från rakbladen i 8 månader och jag är otroligt stolt över det men varje dag är fortfarande en kamp för att inte trilla dit igen. Jag är otroligt nära många gånger men jag kämpar och hoppas att jag aldrig ska trilla dit igen. Har dock många andra självskadebeteenden kvar som jag jobbar med. Hoppas att jag en dag kan få vara fri från allt som har med självskador att göra.
 
Jag skadar mig inte för jag är svag utan för att ångesten och smärtan blir för mycket så jag inte klarar av det. Har man själv inte varit fast i ett självskadebeteende så kan man INTE förstå. Det går inte att förstå, det är lätt att tycka tänka och dömma folk, se ner på dom och tycka dom är svaga men så är inte fallet. Att skada sig så pass mycket så man måste till sjukhus och personalen ser ner på en behandlar en som skit. Man ser inte till vad som egentligen hände. Man tar inte reda på varför personen skadat sig utan man blir placerad i ett fack direkt. Dom blickarna man får är så fruktansvärda och man känner sig ännu mindre värd. Dom borde istället fråga sig vad som fick en att göra såhär mot sig själv för det finns en anledning. Men det är mycket lättare att bara se ner på patienten och inte hjälpa den utan bara dömma. Jag hamnade ju där av en anledning, jag hade sån jävla ångest som jag inte kunde hantera så jag skadade mig för att få det att försvinna. Jag skadade mig för jag mår så dåligt och att smärtan är ohanterbar. Men man blir bara omplåstrad tex, och hemskickad och ingen bryr sig om att hjälpa dig med det som gjorde att du hamnade på akuten, ångesten.
 
 
Man behöver mycket stöd utifrån av vänner och familj vilket inte är så lätt eftersom man ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.
 
Min sjukdom drabbar inte bara mig det drabbar hela min familj alla mina vänner och alla runt omkring som älskar mig och som jag älskar.En sak som gör så ont med att vara psykiskt sjuk är att alla runt omkring mig dras in i det här ofrivilligt dom har inget val. 
 
 
Jag bär mina känslor på utsidan och om du kommer för nära inpå fysiskt/psykiskt så brukar mina tankar väldigt ofta förvandlas till självskadetankar, försvarstal eller självmordstankar för att slippa släppa in någon i min trygghetszon.
 
 
Har i perioder väldigt mycket och allvarliga självmordstankar. Planerar var och när och hur det ska gå till. Skriver avskedsbrev till alla jag bryr mig om. Under dessa perioder känner jag mig som världens ensamaste. Det är plågsamt och frustrerande. Ibland är tankarna borta helt och det är underbart. Det är väldigt jobbigt att ha dessa tankar och det är skamfyllt att berätta om det. Att säga till min familj att jag kommer lämna er för alltid är inget jag vill göra. Man får stå emot och tänka på de bra man ändå har runt omkring sig.
 
 
Har väldigt svårt att hantera min ilska och den tar ofta över och går ut över min familj eller mina vänner. Ilskan har alltid varit lättast för mig att uttrycka. Att få agera på ilskan är väldigt skönt ibland men konsekvenserna är oftast jobbiga. Det tar tid att lära sig hantera sin ilska eftersom jag alltid haft den närmast till hands. Det tar tid och det är jäkligt jobbigt emellanåt. 
 
Ångest är något jag har dagligen så jag har nästan vant mig vid att känna den. Den finns där hela tiden utan att jag gör något. Den gör bara lite mindre ont ibland men den finns inuti ändå. Hatar ångest det gör ont och jag får fysiskt svårt att andas, det känns som någon river inuti. Panikångest är också fruktansvärt att leva med tillslut när man haft de så länge så lär man sig se tecken på att de börjar bryta ut. Då kan man lättare förhindra eller förebygga så det inte blir så kraftigt. Man måste lära sig hur det tar uttryck i sin egna kropp och hur man ska hantera det. 
 
Dissociation beskriver ett psykologiskt tillstånd där en individ i någon grad eller aspekt avskärmar sig från sina upplevelser.
Det började med att jag fick svårt att andas och kunde inte höra vad som sas men i huvudet var det helt fullt med röster/skrik. Kunde inte vara bland folk kände en känsla av panik och var tvungen att springa ut. Huvudet bara sprängdes av prat utan att bilda en mening. Jag kunde inte prata fick inte fram ett vanligt ord börjde stamma och hacka upp mig på orden. Kändes som att vara i en bubbla där allt gick långsamt men utanför hände allt i en rasande fart och jag kunde inte följa med. Bubblan var för tjock för att ta sig ur, jag var avskärmad men ändå medveten. Det är fruktansvärt och det kommer titt som tätt ibland mer ibland mindre. Att vara i den där jävla bubblan är hemskt för jag kommer inte ut. Jag får lära mig att acceptera att det kommer komma såna dagar ibland. 
 
Genom DBT (Dialektisk beteendeterapi) får man lära sig strategier för att kunna leva ett stabilare liv. Det är ett heltidsjobb för man måste hela tiden jobba med sina färdigheter så man inte tappar det för det är väldigt lätt att falla ner igen. Jag upplever det som att varje gång jag faller så blir det jobbigare att ta sig upp. Fått vänner genom DBT:n och dom flesta med samma diagnos och det känns skönt för man förstår sig på varandra på ett helt annat sätt. Det är i princip omöjligt att förstå sig på en borderlinare utan att själv vara en. 
 
Livet kan bli bättre om man kämpar. Det går att bli fri men man måste tillåta sig att känna även dom jobbiga känslorna. Man måste kämpa varje dag och tro på att det kan bli bättre. Det är okej att vara ledsen och det är okej att må dåligt det gör alla. Men har man en borderline diagnos måste man kämpa extra mycket och lära sig att hantera motgångar. I början kommer det var lika jobbigt men man måste lära sig att stå ut, att orka lite mera. Ångesten kommer finnas kvar men det är okej och det är inget farligt. Lära sig att stå ut även om det känns som livet håller på att rasa. 
DBT:N har fått mig att lära mig hatera min vardag så att jag kan leva ett stabilare liv.
 
Ibland känner jag att livet flyter på och ibland känner jag hur tacksam jag är för mitt liv och för min familj/vänner. Jag är lyckligt lottad och väldigt rik som har er omkring mig. Hur jobbigt och hur tungt det än känns så kommer det bli bättre jag lovar. Jag har varit längst ner på botten och sakta men säkert tagit mig upp till vattenytan och nu kan jag faktiskt säga att livet är väldigt vackert och att jag är glad att jag överlevde.
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0