För 2 år sedan låg jag inlagd på psyket jag var i väldigt dåligt skick. Jag sov mer än jag var vaken och resten av tiden var som en dimma på grund av alla mediciner och injektioner jag fick. Jag minns inte så mycket och jag minns inte att vissa vänner har varit och hälsat på. Jag var nere på botten, eller na jag var under botten ett tag. Jag fick elchocksbehandling 3-4 ggr/veckan. Mådde sämre och sämre för varje dag. Fanns ingen utväg allt var svart. Många i min närhet har förklarat och berättat i efterhand om hur jag var då. Måste varit obehagligt att se någon närstående må så dåligt. Jag kan inte förklara hur dåligt jag verkligen mådde det var ett rent helvete. Att det enda du gör under dagarna är att du tänker på hur när och var du ska dö. Letar efter vad som helst som man kan använda. Dock är ju duchslangar borta finns inga gardiner ingenting man kan skada sig på. Det finns en säng och ett skrivbord och det är allt! Miljön är hemsk tråkig och deprimerande. På något sätt samlade jag mod och kraft och kom upp en liten bit och jag kunde glimta någon strimla ljus långt bort. 

 

 

Här sitter jag idag. Mår fortfarande inte bra. Lever med ständig ångest som påverkar mitt liv väldigt mycket. Har fortfarande tankar på döden och kan fantisera om hur de skulle va. Jag skadar mig ibland men inte genom att skära mig för det är 1 år sen jag skar mig. Men det finns många självskadebeteende jag måste jobba med! Jag mår bättre än för 2 år sedan men inte bra. Jag kan bara hantera livet och svårigheterna lite bättre. 

 

 

Livet är kaos ibland och ibland vackert. 

 

Jag vill bara känna mig lycklig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har velat dö. Många gånger har jag velat dö, jag har önskat och bett om att få dö. Att få ett slut på lidandet att få sluta andas att få sväva iväg. Många gånger har jag tänkt så. Jag har försökt att dö men misslyckats. Jag har bett till gud och på mina bara knän om att få dö. Dödslängtan när man mår dåligt är så jäkla stark och det går inte att förklara om man inte varit i samma situation. Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på innan man somnar är att man ska få dö idag. Det är ett rent helvete och jag önskar ingen det. Ett lidande från det att man vaknar tills det att man somnar. Det är det som snurrar i huvudet hela dagarna. Det är en konstig men sjukt stark känsla som inte går att beskriva. Jag har velat dö så många gånger så jag glömt bort att leva, det tar upp all tid! 

 

Jag lever idag som ett mirakel kan jag känna ibland. Det är en häftig känsla att vakna upp på morgonen och känna att man vill leva. Det är svårt att förklara men det är häftigt. Att man så länge velat försvinna från denna jord och sen vilja leva helt plötsligt. Jag vill leva, jag vill verkligen leva. Att andas är underbart. Jag älskar att andas jag älskar att kunna andas utan att behöva kippa efter luft. Våra känslor är starka och jag är glad över att jag bestämde mig för att andas och fortsätta leva. Jag vill leva och jag vill ta vara på livet och jag vill så mycket. 

 

Att ligga på akuten efter man svalt X antal tabletter och förstå att man kommer överleva är hemskt. Det är förjävligt att ligga inlagd på psyk och bli så drogad och få så mycket injektioner så man till slut svimmar. Att behöva få ECT och låta alla nära o kära se hur man mår. Jag önskar inte min värsta fiende de helvetet jag om mina nära gått igenom. Det är inte värt det! 

 

Jag lever och jag andas och jag är så tacksam för det! ♥