'

 

 

 

"Rösterna tog över fick lugnande genom injektion" 

 

"fruktansvärd ångestattack, fick medicin. För mycket, svimmade"

 

"fick permission hade jättekul med fina vänner, slutade med att armen blev tejpad och plåstrad"

 

"Bedömningssamtal ang, utskrivning. Pratade om sjukskrivning. Fick inte åka hem från psyket, för instabil"

 

"hamnat i en svår depression. Jag skadar mig varje dag flera gånger"

 

"jag förlåter om och om igen. Varje gång blir jag trampad på. hårdare för varje gång"

 

"varför är det jag som ska förlåta när det är du som gör fel?"

 

"ångesten river i mitt bröst och det enda som hjälper är att se blodet rinna" 

 

"Att jag slipper känna och ha ont när jag skadar mig, det är en underbar känsla"

"tog en överdos, fick dricka kol och sova på sjukhuset blev förflyttad till psyk dagen efter"

 

 

 

Jag är så förbannat trött på denna jävla vikthets! Hela tiden överallt. Man ska se ut så man ska ha platt mage man ska ha mellanrum mellan låren helst ska man se höft/nyckelben mm... Vem har bestämt att det är vackert? varför skulle man vara mera värd bara för man ser ut som "man ska". Det är inte konstigt att ungdomar får ätstörningar när det överallt på nätet och tvn och tidningar finns olika bantningskurer. "gå ner 5 kilo på en vecka" "få platt mage på 5 dagar" mm. Varför inte bara vara dom vi är och älska varandra för den man är. Utseende är inte allt och att vara vacker sitter inte i vikten.

 

Jag vet hur jävligt det är jag har själv varit där. Svältit mig själv i flera månader tappat 20 kilo på några månader gått upp 30 kilo på några månader. Och det är svårt att inte påverkas för det gör vi alla mer eller mindre. Det finns med oss dagligen överallt. När jag gick ner 15 kilo på 2 månader så fick jag hör att jag var så smal och äter du verkligen hur mår du du måste gå upp i vikt.. Men nu när jag väger 30 kilo mer då får jag motsatta reaktioner. Ska du verkligen äta den där kakan eller tänkt dig för, tränar du ordentligt. 

 

LÄGG AV !!!! Jag vet att jag har gått upp mycket i vikt och jag gör så gott jag kan för att gå ner lite men jag vägrar sluta äta igen det är inte ett alternativ för mig längre även om det lockar ibland. Det är inte värt det det funkar inte i längden och jag behöver inte skriva varför för det vet ni! 

 

Jag ställer mig varje kväll och kollar mig i spegeln och ser hur olik jag är mot för 1 år sen och hur olik jag är nu mot min normalvikt. Men jag försöker att ignorera det och säga att jag är fin jag duger som jag är fast jag är lite "tjock" och att jag har lite att ta i. Jag är lika mycket värd nu som jag var när jag vägde 30 kg mindre. Vissa dagar är ett rent helvete men det är okej det får vara så. Jag kämpar för att gå ner lite men jag tänker inte gå ner så jag blir underviktig igen utan jag ska stanna på min normalvikt. Titta på er själva och lär er älska det ni ser för det är den du kommer vara tills du dör.

 

Jag är "stor" jag är tjockare än jag brukar men jag mår bra. Jag låter det stanna där. Acceptera att just nu ser jag ut såhär. Jag kommer iallafall försöka börja älska mig själv oavsett hur jag ser ut för det här är jag! Och mina vänner älskar mig oavsett vad jag väger. Dom älskar mig för den jag är inte för hur jag ser ut! Om dom kan acceptera mig som jag är så kan jag det också..

 

Vikten är bara en siffra, kom ihåg det. 

 

 

 

 

 

Jag känner dirket när hösten och vintern kommer hur jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag lixom gör inget utan det bara smyger sig på. Jag försöker hitta guldkanten i vardagen. Går upp tidigt när det är mörkt ute och tänder ljus och dricker kaffe och även tänder ljus och rökelser på kvällarna. Men det känns ändå jobbigt med allt, det gör ondare inuti och jag känner hur ångesten ökar lite varje dag. Får början till ångestattacker för minsta lilla, bara av att veta att jag ska åka buss, att jag måste gå ut eller bara för att jag är så jävla lat. Jag tycker inte om den här känslan jag är så trött på ångesten. Men jag känner hur den har tagit tag i mig och nästan kväver mig. Jag vill inte komma till den här punkten igen där jag inte kan lämna sängen, inte går på mina möten eller orkar gå utanför dörren ens. Lätt att säga att "kom igen" "du klarar det" "du är stark" "upp me humöret". Jag är så trött på dessa jävla ord. Jag gör det inte med flit jag vill inte må såhär och jag gör allt för att det ska kännas lite bättre men det hjälper inte! Jag tänker inte låta det hindra mig. Jag kämpar så mycket jag kan varje sekund är en kamp för mig. Saker som är naturligt för er är en jävla kamp för mig. Bara att ta mig upp på morgonen, bara att gå utanför dörren. 

 

 

Jag saknar mina rakblad. Inte på det sättet att jag vill skada mig för det vill jag inte så missförstå mig inte. Men jag saknar känslan då all ångest försvinner då smärtan bara blåser iväg och allt känns så bra. Bra för stunden. Det är inte värt det jag vet det och det är därför jag inte skär mig längre. Jag har gjort mitt val och det står jag fast vid. Jag vill inte tillbaka till den vardagen då rakblad existerade, ursch verkligen inte. Men det finns tankar om det ofta väldigt ofta men det är som sagt bara tankar. Inget blir ju bättre för att man skadar sig, jo för stunden blir det bra med sen då? det blir ännu värre efteråt så varför förvärra det som redan är jobbigt?! Att någon skadar sig medvetet betyder inte att den personen är svag, det betyder att man inte kan hantera smärtan och det är inget att skämmas för. Det är inget pinsamt och folk ska inte se ner på någon för att den skadar sig tycker jag. Jag skadar mig inte för jag är svag utan för att ångesten och smärtan blir för mycket så jag inte klarar av det. Har man själv inte varit fast i ett självskadebeteende så kan man INTE förstå. Det går inte att förstå, det är lätt att tycka tänka och dömma folk, se ner på dom och tycka dom är svaga men så är inte fallet. Att skada sig så pass mycket så man måste till sjukhus och personalen ser ner på en behandlar en som skit. Man ser inte till vad som egentligen hände. Man tar inte reda på varför personen skadat sig utan man blir placerad i ett fack direkt. Dom blickarna man får är så fruktansvärda och man känner sig ännu mindre värd. Dom borde istället fråga sig vad som fick en att göra såhär mot sig själv för det finns en anledning. Men det är mycket lättare att bara se ner på patienten och inte hjälpa den utan bara dömma. Jag hamnade ju där av en anledning, jag hade sån jävla ångest som jag inte kunde hantera så jag skadade mig för att få det att försvinna. Jag skadade mig för jag mår så dåligt och att smärtan är ohanterbar. Men man blir bara omplåstrad tex, och hemskickad och ingen bryr sig om att hjälpa dig med det som gjorde att du hamnade på akuten, ångesten! Du får inte ens hjälp inom psykiatrin dom bara skickar hem en, man måste "ta sitt liv" eller "skära av sig armen" för att folk ska hjälpa dig. Och om du får hjälp så kommer du ändå alltid vara "hon". Hon som skär sig, hon som tar tabletter. Du är placerad i de facket och du kan aldrig ta dig ur det. 

 

 

 

 

Min sjukdom drabbar inte bara mig det drabbar hela min familj alla mina vänner och alla runt omkring som älskar mig och som jag älskar.En sak som gör så ont med att vara eller ha varit psykiskt sjuk är att alla runt omkring mig dras in i det här ofrivilligt dom har inget val. Min mamma har varit och är min klippa min stöttepelare och min trygghet. Hon har gjort allt för mig mer än jag någonsin kunnat önska. Alltid ställt upp funnits och stöttat, hon är allt för mig. Hon har fått skjussa mig till akuten för jag tagit en överdos och det är inte bara en gång. Hon har suttit där med mig när jag spydde upp allt jag svalt hållt mig i handen och aldrig dömt mig. Hon har aldrig blivit arg eller skyllt på mig. Hon har varit där för mig alla de gånger jag legat på psyket när jag fick ECT hon har gått en kurs för anhöriga till personer med borderline. Hon gör allt för att hjälpa mig och jag kan aldrig tacka henne nog för allt! Mamma vill bara säga att det räcker för mig att du finns du behöver inte göra något för jag vet vart du finns <3

 

Men en jobbig sak med hela den här karusellen är hur mycket mina syskon har fått lida för det här.

Hur mycket har inte dom fått stå ut med under de här åren? Jag älskar dem otroligt mycket och är ledsen för allt jag utsatt dem för, all den tid jag tagit för dem och alla bråk vi haft. Jag är så ledsen över att jag "tagit" mammas tid från er och att ni inte fått den uppmärksamheten ni borde få. Att det alltid varit fokus på mig och att ni har fått stå i bakgrunden hela tiden. Förlåt för alla gånger jag velat avsluta mitt liv, alla mina hot, allt destruktivt ni fått vara med om. Jag är så ledsen för att ni blivit indragna i det här jag vill ju inte göra er illa men det gör jag. Att jag är sjuk och att jag mår dåligt och att jag skadar mig att jag inte vill leva det kan jag ta det kan jag hantera men att det har skadat min mamma och mina syskon är oförlåtligt.

 

Jag älskar er! 

 

 

 

 

 

 

De senaste dagarna har varit kaos. Har haft svårt att sova (mer än vanligt) svårt att äta svårt att hitta motivation och bara känt hur jag faller mer och mer och närmare botten. 

 

Det har hänt saker som jag mått riktigt dåligt över, en situation jag undvikit så länge då jag bor själv och kan bestämma när jag vill stänga dörren! Men jag dras automatiskt in i denna infekterade skit som funnits med mig i alla år. Det blir bra för en stund men sen kommer det upp igen och då jag varje gång tror och hoppas att det är sista gången så vet jag innerst inne att det aldrig kommer få ett slut. Det är bara det att det blir jobbigare för varje gång det dras upp men jag kan inte blunda för det och det kommer jag aldrig göra. Jag kommer göra mitt bästa för att det inte ska bli så stort när det blossar upp för mer kan jag inte göra. Jag har nog med mig själv och känner att jag inte orkar ta i det här just nu, och jag är så fruktansvärt trött på det så om ni bara visste! 

 

Jag kommer fortsätta säga hur jag känner och tänker, jag är inte en sån som håller inne saker och jag måste få ut mina känslor det är så jag funkar. Jag gör så gott jag kan för att det ska bli så bra det bara går men ibland räcker det inte till och vad ska man göra då? 

 

En person som "ska" räknas som min familj har gjort mig så illa och har sagt saker som sårat mig djupt. En person ska inte säga såna saker, inte ljuga mig rakt upp i ansiktet. Jag har velat säga vad jag tycker och tänker i flera år men har inte kunnat pga av personliga skäl. Jag skrev nyss att jag alltid säger vad jag tycker och tänker men med den här personen har det inte gått och jag vill inte gå in på varför för man måste känna denna person för att förstå. Det är så komplicerat och svårt att förklara så jag gör inte det. 

 

Men så kom den här dagen då bägaren rann över och det var inte lite. Det jag velat säga i hela mitt liv bara kom ut och det kändes så j*vla skönt. Självklart blev jag ledsen då jag blev otroligt sårad. Men jag är så glad att jag fick ur mig allt. Och på ett bra sätt inte massa svordomar och skit. Jag har haft mycket ångest och trott jag gjort fel och trott det varit mitt fel. Men det är inte det det är inte jag som gjort fel! Den här personen är inte värd att lägga energi på och jag slutar med det just nu!!! Jag har brutit kontakten med personen och sagt att jag aldrig mera vill se den och det står jag för. Inga ursäkter i världen skulle få mig att ändra mig. Du är ute ur mitt liv och jag känner bara lättnad! 

 

 

 

 

 

 

Ett sms jag skrev till min mamma.

 

 

"allt har varit så jobbigt idag och det är så mycket på en gång, jag har över 60 sömntabletter jag kan ta"

 

 

Men vet du'? förr hade jag gjort det för att slippa smärtan för ett tag. Men nu skulle jag inte göra det för jag är starkare och jag vågar känna smärtan och jag vågar hantera den jag vet att det inte är farligt. Förr hade jag gjort det för att bara slippa känna för att få bort allt som gjorde ont, men efteråt kan jag säga att det gör ännu ondare ångesten blir så mycket värre än den hade varit om jag inte tagit dom. Jag var livrädd för ångest och smärta förut så jag släppte inte fram den jag kvävde den direkt. Jag skadade mig och smärtan försvann, gång på gång. Men sen kommer man till ett vägskäl och man måste välja. Antingen fortsätter jag skada sig eller så tar man itu med saken en gång för alla. Jag valde att trotsa ångesten och låta den komma, klara mig igenom den. I början var det så svårt och det gjorde så ont varje gång jag var tvungen att låta ångesten komma. Det är nästan som abstinens det är ett rent helvete men det går och det har jag bevisat. Från att ha haft x antal tabletter om dagen, haft de starkaste ångest tabletterna från att få injektioner för ångesten så är jag idag HELT fri från den medicinen och jag är så j*vla stolt över det och jag har gjort det på egen hand, med lite hjälp på vägen förståss. Idag vågar jag ha ångest och jag vågar låta det göra ont för det går över det blir bättre och man måste våga för att kunna leva. Jag proppade mig full med tabletter förut direkt det blev lite jobbigt medans jag nu klarar mig utan. Självklart är det skit svårt och jobbigt ibland och jag tänker ofta på att ta bort den genom ett dåligt sätt men det är inte värt det. Vad har jag då kämpat för? varför skulle jag kämpa varje dag om det inte gav något?

 

 

Jag har kommit såhär långt för att jag valde att nu får det va nog nu vill jag börja leva och jag vill må bra. Och det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv.

 

 

Att välja livet!

 

 

Något jag funderar och tänker ofta på är framtiden. Vad ska jag göra? hur ska jag göra? hur ska jag ta mig dit? vad behöver jag göra? 

 

Jag vet vad jag vill på ett ungefär, jag vill plugga jag vill utbilda mig. Jag är inte alls duktig på att plugga har inga bra betyg och det gör mig rädd, nervös och det får mig att må väldigt dåligt. Jag vet inte hur många gånger i veckan jag sitter och tänker på det och hur många ångestattacker jag fått på grund av att tänka på framtiden.

 

Jag har tagit upp det med min terapeut och vi kom fram till att just nu så är mitt jobb att gå i DBT och många tror att det bara är "en grupp man går till 1 gång i veckan" men det är så fel. Jag jobbar med det här hela dagarna varje dag och det är ett heltids jobb. Just nu är mitt jobb att lära mig leva, lära mig klara av och hantera vardagen. Om jag skulle börja jobba nu så skulle jag gå in i väggen inom en vecka för jag klarar inte av det just nu. Allt jag jobbar med varje dag gör så att jag kommer ett steg närmare mitt mål som är att börja plugga. Det kommer ta lång tid innan jag kan börja för just nu är jag i den här behandlingen och den är på 2 år ca. Så jag kan inte börja än, jag måste bli mera stabil få en hållbar vardag. Lära mig att vilja leva och inte tänka att jag kan ändå "dö" om allt skiter sig. Jag vill våga leva jag vill må bra jag vill ha en stabil grund att stå på jag vill klara vardagen helt enkelt!

 

Jag kommer uppnå det jag vill på ett eller annat sätt och just nu spelar det ingen roll hur lång tid det tar innan jag börjar för jag har redan börjat på ett sätt, jag har börjat jobba med mig själv.

 

Att börja denna behandling, DBT är något av det läskigaste och jobbigaste jag gjort för nu måste jag ta tag i mig själv och börja jobba med allt det jobbiga. Det är inte lätt ska jag säga det är så enormt krävande och psykiskt påfrestande men ändå är det just det som kommer rädda mitt liv. Jag har redan kommit så långt och det vet jag bara att jag inte vågar se det för jag är rädd att det bara ska säga "pang" en dag och allt rasar. Jag vågar inte inse att jag blivit starkare och att jag faktist har börjat leva lite smått igen. 

 

 

 

 

 

vem står du närmast? Vem hjälper dig mest?

De som står mig närmast är såklart min mamma och min bästa vän Elin.
Men det betyder inte att mina andra kompisar inte är nära men mamma och Elin är de som vet allt och som känner mig bäst.

Vad kan utlösa din panikångest? 

Mina ångestattacker kan komma
av olika andledningar och ibland finns det ingen anledning alls.
Dessa attacker kan komma av tex, för mycket folk och prat runt omkring tex, att gå ut och fetsa det klarar
jag inte av. Ibland på bussen om det är mycket folk och trångt. Ibland när jag tänker på jobbiga saker. Men
ibland kommer det helt utan förvarning. Jag vet ungefär när de kan inträffa så jag undviker sånna situationer.
Och hur gör du för att få den att försvinna??
Jag försöker att andas djupa andetag och fokusera på andningen, inte försöka tänka så mycket, sätta mig ner och dricka vatten det brukar hjälpa. '

Hur ofta går du på DBT?

DBT är varje tisdag mellan 13.00-15.30!

Skär du dig fortfarande :)
Kan du visa bilder på armen ?

Förstår inte varför du gör en glad gubbe efter denna fråga?? Men nej jag skär mig inte nu. Och nej jag skulle
aldrig få för mig att visa bilder på mina sår, det är ingenting någon ska se och det är inget jag är stolt över
och när jag skar mig så tog jag inte kort på det förstår inte visten med det?

tre saker du skulle ta med till en öde ö?
Svårt! Hm, min vän Elin :) tandborste ;) och en bok :P hahaha så svårt att välja bara 3 saker.

Hur upplever du dej själv i förhållande till din omgivning?Nära familj,vänner etc?
Jag menar som så,att det andra uppfattar kanske inte du gör när du mår som du gör.
Vet du,känner du i stunden,efteråt,att du var si eller så,att det är nåt du kanske skulle vilja ändra på/säja?

Jag skulle ofta vilja ändra på saker jag gjort eller sagt till människor som står mig nära. Oftast är det inte
förens typ dagen efter jag inser hur jag verkligen betett mig och får väldigt mycket ångest. När jag är med mina vänner så känner jag mig som vem somhelst, men när det kommer situationer som tex, att dom frågar om jag ska med ut och festa och jag inte kan, pga alkohol och andra saker som händer när jag dricker då kan jag känna att jag är sjuk och har vissa begränsningar. Sen beror det helt på vilken dag/period jag är i, vissa dagar märker jag knappt att jag är sjuk medans andra dagar är de det enda jag är.

 

 

 

 

 

 

Har haft en väldigt bra vecka. Varit med bästa vän, träffat systrarna och wille varit på Ikea med mormor. Sett film, skrattat, ätit, sovit, myst, läst, myst med cindy och mycket mera. Den här veckan kommer bli jobbig för det är något varje dag. DBT tisdag, psykolog onsdag, vårdcentralen torsdag, möte fredag men det kommer gå bra :)

 

Imorgon blir det att vara barnvakt en liten stund, träffa mamma, sola, fika och bara ha det bra! 

 

Har träffat min lilla prins nästan varje dag och han ger mig så mycket energi den lilla skitungen. Älskar den pojken obeskrivligt mycket och imorgon får jag träffa honom igen :)

Tänkte köra en frågestund i veckan så ni vet ifall ni vill fråga något :)