Hösten är jobbig för mig. Allt blir grått och mörkt och tråkigt. Jobbigt och psykiskt krävande. Att inte vissa förstår hur mycket kraft jag lägger ner på att bara ta mig upp ur sängen. Att det är jobbigt att andas för varje andetag gör ont och det river i bröstet. Att vid denna tid på året är då jag alltid faller tillbaka in i mitt självskadebeteende. Jag vet inte hur det blir denna höst/vinter. Jag kan inte säga att jag inte kommer hamna där igen men jag kan lova att jag kämpar verenda minut för att inte ge efter för rösterna och suget. Jag kämpar hur mycket som helst för om jag faller tillbaka vet jag inte om jag kommer ur det igen. Det är jobbigt, varje dag är en kamp en kamp att stå emot rakbladen. Det lockar så in i helvete men jag har inte rört dom än. Och jag vill inte göra det heller. Jag vill inte trilla dit igen för det är så svårt att ta sig ur det.Jag har lyckats en gång och det räcker vill inte behöva göra det igen. över 6 månader skadefri idag och jag är så glad för det och stolt. Men jag kan lova att det har krävts så mycket, blod svett och tårar. Det har varit sjukt svårt men jag har klarat det, och om jag ska vara ärlig har jag ingen aning om hur. Men det har gått så det ska få förbli så. Jag vill nästa år runt april kunna säga att jag inte skurit mig på 1år. Jag slutade ungefär när min underbara systerson föddes. Han har gett mig ork och vilja att orka kämpa. När han föddes så ändrades allt! Jag insåg att jag kommer betyda något för honom och att jag alltid vill finnas där för honom jag vill ge han allt. Han är det bästa som hänt mig, jag älskar den lilla pojken och kommer kämpa för hans skull! Han är min största drivkraft. Fast han inte vet det så är han den största anledningen till att jag andas idag. Jag vill inte lämna honom och det kommer jag aldrig göra! Han är så viktig för mig och jag hoppas i framtiden att jag kommer vara viktig för honom. William, moster älskar dig över allt annat! ♥