Jag trodde jag var starkare. suget sätter in och det är jobbigt att stå emot men jag har inget val, viker jag mig nu så hamnar jag där nere på botten igen. Jag varken vill eller orkar det just nu även att det lockar. Mycket tankar och känslor hon mig varje dag ingen ser för jag spelar glad. När jag sitter ensam så är jag inte samma person. Jag berättar inte för någon om mina tankar inte ens min familj eller närmsta vänner vet något. Jag låssas jag ljuger jag spelar ett spel. Ingen får komma in i min bubbla där vill jag vara ensam och ifred. Om jag skulle säga vad jag tänker och känner skulle nog folk bli förvånade för jag "mår ju så bra nu".. Jag är tyst och ler istället för att behöva lätta hjärtat och beskriva mina känslor. 

 

Hur ångesten river stora jävla sår inom mig och hur ont varje andetag gör hur gärna jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och sluta andas. Att bara få försvinna och slippa tänka och känna. Det gör för ont smärtan är olidlig och jag kvävs sakta. Jag ser hur jag faller mot det mörka hålet mer och mer och hur jag ibland önskar att jag låg där på botten så jag slapp denna ångest och den smärtan jag känner hela tiden. Att fejka ett leende att skratta och vara glad när kroppen bara skriker nej! Hur tåranra bara rinner när man sitter ensam. Hur mycket man än vill och kämpar så är det så mycket lättare att bara ge upp och slippa kämpa.. Att inte ta sig upp ur sängen att inte ta sig utanför dörren att inte klara av vardagen. Att ångesten gör så jävla ont och hur mycket den förstör mig. Den stoppar mig varje dag. Känslan man känner när döden inte längre är något att frukta, när man inte längre är rädd för att försvinna. När man önskar att man bara fick sluta andas och slippa känna. Att vilja ta alla tabletter och bara få sväva en stund, slippa ha ont slippa känna.. Att skämas för att man känner som man gör för man ljuger och säger att allt är bra. Att inte våga säga sanningen att inte våga berätta att jag har fallit ner igen och just nu orkar jag inte ta mig upp. Att bara låta tåranra rinna nedför kinderna tills det är slut på tårar. Känslan av att inte kunna göra något för att få bort smärtan. Att vilja skada sig så mycket men att man inte kan för då är man dålig som inte kan stå emot. Att inte kunna stå emot för ångesten kväver dig så du måste göra dig illa.. Att känna såhär varje dag hela tiden. Att jag är rädd för att vara ensam att jag är rädd, för jag vet vad jag är kapabel till.. Rädslan över att fortfarande andas är större en den att sluta andas. Att bara bli accepterad för att man mår dåligt en stund, att det är okej att falla ibland.

 

 

"Jag mår bra" men nu vet ni hur det egentligen ligger till..