Ett av mina självsakadebeteende var att ha kontroll över maten i perioder svalt jag mig själv och andra gånger hetsåt jag flera gånger om dagen och kräktes hela tiden. Jag kan fortfarande i perioder gå utan mat i några veckor och det är inte för att gå ner i vikt bara utan för att plåga min kropp för att jag var inte värd mat.

 

En av gångerna började den 6 februari 2012, jag hade precis fått min första lägenhet och jag var väldigt glad för det men inuti var det kaos det gjorde ont jag kände mig ensam och övergiven även fast jag inte ville något hellre än att få vara ensam. 

 

Jag flyttade in i min lägehnet den 1 februari 2012 och jag tänkte att nu blir det en ny start ett nytt kapitel som jag får chans att vara med och starta. Det blev inte så. 

 

Läser i min gamla dagbok jag skrev då och på den 2 februari har jag skrivit såhär " Livet känns onödigt och jag vill inte vara en del av det, men jag får inte känna så eftersom jag fått min lägenhet. Jag spelar bra utåt men inuti skriker jag. Känner mig så vilse i mig själv "

Den 5 februari började jag skriva svskedsbrev till alla mina vänner och familj ett brev för varje person. Jag har dom fortfarande sparade.

 

Åter igen till den 6 februari, jag får reda på att min kontaktperson/psykolog jag haft i över 1 år ska sluta. Jag blev helt förkrossad och bröt ihop när hon berättade det tårarna sprutade och jag hade svårt att andas. Jag kan tillägga att jag tyckte om henne fruktansvärt mycket och våran kontakt hade varit så bra. När jag kom hem ville jag på något sätt få bort ångesten som rev i mitt bröst och jag bestämde mig för att sluta äta..

 

Jag vägde 65 kilo. den 14 februari vägde jag 59 kilo. Jag varken åt eller drack på flera dagar jag bara kunde inte för jag ville straffa mig själv. Den 6 mars en månad senare hade jag gått ner till 55, tio kilo på en månad. Vid det här laget handlade det inte bara om att jag ville straffa mig utan jag började få ångest över maten jag ville gå ner ännu mera. jag tappade nästan 1 kilo/dag! 

 

Jag försökte vara som vanligt men jag isolerade mig väldigt mycket och jag träffade nästan ingen på två månader. Jag ville vara i fred och svälta. Någon gång i mitten på mars så började familjen reagera och sa att jag hade gått ner väldigt mycket. Dom blev oroliga men jag sa att allt var jättebra och att jag visst åt. Det var en väldigt stor lögn.

 

på en dag åt jag endast 1 varma koppen det var det enda som fick passera min mun. En del dagar fick jag ångest över det och stoppade fingrarna i halsen. Bara vatten var jobbigt att dricka. Det var väldigt jobbiga månader och jag mådde fruktansvärt dåligt, det började bli ohållbart och jag svimmade flera gånger när jag skulle resa mig ur sängen ändå var jag dum nog och gick ut och gick i timmar... Min kropp höll på att kollapsa. 

 

Den 29 mars blir jag inlagd. Jag vägde 50 kilo. Jag hade inte ätit eller druckit på dagar så jag fick dropp. Varje måltid var en kamp och ibland kunde inte magen behålla maten så det kom upp igen. Jag fick inte gå till mitt rum efter jag hade ätit utan fick vänta minst 30 minuter. Det var väldigt jobbiga dagar. Jag minns hur avtrubbad jag var för hjärnan skrek efter näring. 

 

Jag kämpade mig igenom dagarna och fick i mig alla mål på något sätt. Jag blev utskriven efter några dagar och hoppades på att det skulle vända. Vikten stod still fast jag vissa dagar åt mat, jag sparkade ångesten i ansiktet och gjorde mitt bästa. Jag började så småning om gå upp lite till 55 kilo ungefär. Tyvärr hände det en sak som gjorde att jag mådde sämre om min vikt ökade sakta. Sen på något vis med hjälp av vänner och familj så började jag äta igen. Men jag ersatte det självskadebeteendet med ett annat för jag var tvungen att ha kontroll och kunna skada mig på något sätt...

 

Det var en väldig jobbig tid för mig men jag är glad att jag fick hjälp så pass fort annars kunde det blivit mycket värre. 

 

Ibland kan jag sakna tiden då jag svalt just för kontrollens skull men så som jag mådde då är bland det värsta jag upplevt jag var levande död. Som ett skal men inget inuti. Sen jag vägde som minst till idag har jag på grund av mediciner gått upp 30 kilo.. Jag mår väldigt dåligt över min vikt nu men jag mår mycket bättre psykiskt och när jag var som smalast mådde jag jätte dåligt psykiskt så jag vill inte tillbaka dit. 

 

Något jag gör är att blir jag av med ett självskadebeteende så måste jag hitta ett annat att ersätta det med jag har fortfarande några kvar och en lång väg att gå men jag kämpar och krigar för att det ska bli bättre och för att bli av med allt som skadar min kropp..

 

 

På den första och sista bilden så kan jag se hur dåligt jag mådde jag log men det fanns ingenting bakom leendet. Jag var bara ett skal utan innehåll, jag gick på autopilot. Jag mår dåligt när jag ser dessa bilder för jag minns hur jag mådde. Jag bara spelade jag låssades satt på mig en mask och dolde allt men inuti fanns det ingen Matilda kvar.