Jag tar på mig en mask så fort jag lämnar lägenheten. Skrattar är glad och säger att allt är bra. Vissa saker är bra andra inte. Har ramlat ner i en grop men tror jag kan se ljuset långt där borta och snart är det bara ljus. Jobbigt att ljuga jobbigt att låssas men jag orkar inte berätta nu jag orkar inte prata så jag ljuger. Det är ganska skönt för jag skulle bryta ihop om jag tog av mig masken. Mitt självskadebeteende har ökat drastiskt (nej har inte skurit mig har anda beteenden.) Det är svårt när jag kollar på mig själv uppifrån för jag ser hur långt ner jag är just nu. Ångesten har ökat mycket men jag kan hantera den på ett annat sätt nu när jag lärt mig vilka verktyg jag ska använda. Det går framåt men väldigt långsamt men det är okej att falla ibland bara man vet att man kan resa sig upp igen och det kan jag. 

 

En person som betyder så fruktansvärt mycket för mig är min älskade mormor. Jag behöver aldrig låssas för henne aldrig ljuga eller hitta på. Hon dömmer inte hon bara lyssnar stöttar och ställer upp. Utan dig mormor hade livet varit väldigt mörkt. Varje gång vi pratar så säger du att du tror på mig att du finns där och det är så skönt att veta. Att veta att du tror på mig betyder allt! Tack för allt du gör för mig och allt du gjort såklart. Kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. För dig kan jag vara mig själv och du älskar mig ändå. Jag älskar dig♥