Ni som känner mig vet hur långt ner jag var för 1 år sedan. Den 3 januari blev jag inlagd och blev kvar 1,5 månad. För 1 år sedan mådde jag så dåligt så jag fick ECT, tvångsinjektioner och blev fullproppad med medicin. Jag levde på en skör tråd och i många veckor  trodde jag att det var min sista dag i livet. Men så fel jag och alla andra hade. Jag tog mig upp och jag klättrade upp för den där jävla trappan som jag så många gånger gått upp och nedför. Jag började må bättre och så småningom så blev jag utskriven. Hemma ensam i min lägenhet?! leva? dö? kämpa? ge upp? Jag bestämde mig för att kämpa och börja leva och det är det bästa beslut jag tagit och jag har aldrig ångrat det! Mina vänner och min familj fick mig att ta mina sista krafter och dra mig upp till ytan igen. Så dåligt som jag mådde för 1 år sedan önskar jag inte ens min värsta fiende. Nu när jag ser tillbaka så ser jag hur långt jag kommit, hur många trappsteg jag tagit mig upp. Det är en bit kvar. Den största skillnaden är att nu behöver jag inte försöka överleva dagen utan jag lever varje dag. Jag känner glädje och jag känner lycka. 

 

Ni som mår dåligt hur jävligt det än är och hur svårt det än känns så ge ALDRIG UPP!!! Det går jag lovar, det tar tid och det tar kraft. Men när du står där och tittar tillbaka så var stolt över dig själv att du valde livet! För livet är så vackert. 

 

Tack alla som stöttar och finns för mig, ni vet vilka ni är. Jag fortsätter nu min resa och kämpar för ett friskt liv!

 

Jag är glad att jag gav livet en till chans och jag är glad att jag lever!