Att vara anhörig.
Att leva som anhörig till någon med borderline och eller fler diagnoser!
Som förälder eller för den delen vilken anhörig somhelst till någon som
har psykiska problem kan vara väldigt påfrestande.
I mitt fall pratar jag utifrån att vara förälder.
Jag kan bara berätta här hur JAG upplevt och upplever allt,och jag är varken
expert eller utbildad på något sätt,men jag tror att alla vi som någon gång
kommit i kontakt med det här,utvecklar våra egna strategier och knep för
att också klara av vår egen vardag.
Det finns ingenting som är så jobbigt,frustrerande men allra mest sorgligt,som
att se någon man älskar över allt annat må så fruktansvärt dåligt men inte kunna
göra annat än försöka lindra,trösta och bara "vara" där för personen ifråga.
Åtskilliga är de gånger då man själv vill slita sitt hår,springa med huvudet före rakt
in i väggen och bara SKRIKA ut sin besvikelse.En besvikelse som grundar sig i att man
känner sig så totalt maktlös,för man har inte det där "plåstret" att sätta på sin anhöriga
(i detta fall sin dotter),som tar bort det "onda"!
Att man sen inte har svar på alla frågor eller ens vet HUR eller VAD man ska säja från
tillfälle till tillfälle,gör det hela än mer komplext och svårgreppbart.
Man vill inget annat än sätta sej med personen ifråga i knäet,vagga sakta,stryka över
håret och kunna säja:
"Det går snart över,imorgon är allt bra igen"!
Men det funkar ju lixom inte så tyvärr.
Det krävs tålamod och envishet,styrka och många tårar som i mitt fall trillat,eller egentligen
sprutat rakt ut i ren uppgivenhet och en känsla av total tomhet.
TOM,jag har ofta känt mej så TOM.
Nästan apatisk och asocial av all anspänning man faktiskt lever med under sånahär förhållanden.
Jag har också känt mej så fruktansvärt ensam.(och gör ibland nu med)
För även om jag aldrig haft svårt att prata om något,så pratar man inte med vem somhelst om
hur man upplever det här och hur man mår själv,men framförallt inte med andra som inte själva har
någon erfarenhet och inte förstår vidden av hur det är att leva MITT I ALLTIHOPA.
(vilket ju är helt naturligt)
Det är som att gå på ett minfält,minsta snedsteg och helvetet brakar löst.
Aldrig veta hur ens anhörig mår,har hon fruktansvärd ångest,sover hon p.g.a alla
tabletter,eller har hon/kommer hon/ska hon skada sig nu/sen/idag/inatt!!!???
När kommer messet eller telefonsamtalet som gör att blodet isar sej i mina ådror,och
klarar jag av det igen och igen och igen!?
Huvudet känns tungt och kroppen går på sparlåga.
Och ändå,ÄNDÅ vet jag ju trots allt,att personen ifråga själv lider än jävligare
kval,där varje dag,ibland minut är en fråga om överlevnad.
Jag är så fruktansvärt glad att jag fick chansen att delta i en DBT-grupp (Dialektisk Beteende Terapi).
Där gick jag ca 18 ggr med start hösten 2012,en kväll per vecka.
Åh,hur härligt och befriande var det inte att träffa andra i samma situation.
Att kunna bli förstådd utan ord,att få ryggdunkar och peppande ord och
såna som talade om för en att man inte är dum eller elak som ibland säjer STOPP,jag
orkar inte mer,nu måste jag få vila.
Att få "verktyg" och handledning samt MASSOR med information om de olika diagnoserna
och på så sätt både få större förståelse men också kunna ta bort en väldigt stor del av det
välkända "dåliga samvetet" som vi som anhöriga brottas med ständigt och jämt!
Att många anhöriga tyvärr anklagar sig själva för att t.ex deras son/dotter mår dåligt,gör ju knappast
att de själva mår bättre.
Själv har jag faktiskt aldrig haft några problem eller ens tankar åt det hållet,vilket jag tror har
underlättat avsevärt.
Jag har heller aldrig skämts för att prata om "det",inte heller som så många andra anhöriga,skämts
över att just deras son/dotter etc etc har dessa problem.
Problem är till för att lösas,i detta fall till en början att försöka underlätta,stötta,finnas och bara
vara närvarande.
Varje steg framåt,om det så bara är en millimeter,ÄR ett steg FRAMÅT,det får vi ALDRIG glömma.
Avslutningsvis vill jag bara säja,att min dotter är SAMMA dotter nu som innan hon fick diagnoserna,
det är bara lite "grus i maskineriet" nu,och jag älskar henne lika mycket!
Var rädda om varann & VÅGA prata om det här,det underlättar och hjälper!
Kunskap är makt & till stor del förståelse även om det känns ogreppbart.
Kram från Matildas mamma
Som förälder eller för den delen vilken anhörig somhelst till någon som
har psykiska problem kan vara väldigt påfrestande.
I mitt fall pratar jag utifrån att vara förälder.
Jag kan bara berätta här hur JAG upplevt och upplever allt,och jag är varken
expert eller utbildad på något sätt,men jag tror att alla vi som någon gång
kommit i kontakt med det här,utvecklar våra egna strategier och knep för
att också klara av vår egen vardag.
Det finns ingenting som är så jobbigt,frustrerande men allra mest sorgligt,som
att se någon man älskar över allt annat må så fruktansvärt dåligt men inte kunna
göra annat än försöka lindra,trösta och bara "vara" där för personen ifråga.
Åtskilliga är de gånger då man själv vill slita sitt hår,springa med huvudet före rakt
in i väggen och bara SKRIKA ut sin besvikelse.En besvikelse som grundar sig i att man
känner sig så totalt maktlös,för man har inte det där "plåstret" att sätta på sin anhöriga
(i detta fall sin dotter),som tar bort det "onda"!
Att man sen inte har svar på alla frågor eller ens vet HUR eller VAD man ska säja från
tillfälle till tillfälle,gör det hela än mer komplext och svårgreppbart.
Man vill inget annat än sätta sej med personen ifråga i knäet,vagga sakta,stryka över
håret och kunna säja:
"Det går snart över,imorgon är allt bra igen"!
Men det funkar ju lixom inte så tyvärr.
Det krävs tålamod och envishet,styrka och många tårar som i mitt fall trillat,eller egentligen
sprutat rakt ut i ren uppgivenhet och en känsla av total tomhet.
TOM,jag har ofta känt mej så TOM.
Nästan apatisk och asocial av all anspänning man faktiskt lever med under sånahär förhållanden.
Jag har också känt mej så fruktansvärt ensam.(och gör ibland nu med)
För även om jag aldrig haft svårt att prata om något,så pratar man inte med vem somhelst om
hur man upplever det här och hur man mår själv,men framförallt inte med andra som inte själva har
någon erfarenhet och inte förstår vidden av hur det är att leva MITT I ALLTIHOPA.
(vilket ju är helt naturligt)
Det är som att gå på ett minfält,minsta snedsteg och helvetet brakar löst.
Aldrig veta hur ens anhörig mår,har hon fruktansvärd ångest,sover hon p.g.a alla
tabletter,eller har hon/kommer hon/ska hon skada sig nu/sen/idag/inatt!!!???
När kommer messet eller telefonsamtalet som gör att blodet isar sej i mina ådror,och
klarar jag av det igen och igen och igen!?
Huvudet känns tungt och kroppen går på sparlåga.
Och ändå,ÄNDÅ vet jag ju trots allt,att personen ifråga själv lider än jävligare
kval,där varje dag,ibland minut är en fråga om överlevnad.
Jag är så fruktansvärt glad att jag fick chansen att delta i en DBT-grupp (Dialektisk Beteende Terapi).
Där gick jag ca 18 ggr med start hösten 2012,en kväll per vecka.
Åh,hur härligt och befriande var det inte att träffa andra i samma situation.
Att kunna bli förstådd utan ord,att få ryggdunkar och peppande ord och
såna som talade om för en att man inte är dum eller elak som ibland säjer STOPP,jag
orkar inte mer,nu måste jag få vila.
Att få "verktyg" och handledning samt MASSOR med information om de olika diagnoserna
och på så sätt både få större förståelse men också kunna ta bort en väldigt stor del av det
välkända "dåliga samvetet" som vi som anhöriga brottas med ständigt och jämt!
Att många anhöriga tyvärr anklagar sig själva för att t.ex deras son/dotter mår dåligt,gör ju knappast
att de själva mår bättre.
Själv har jag faktiskt aldrig haft några problem eller ens tankar åt det hållet,vilket jag tror har
underlättat avsevärt.
Jag har heller aldrig skämts för att prata om "det",inte heller som så många andra anhöriga,skämts
över att just deras son/dotter etc etc har dessa problem.
Problem är till för att lösas,i detta fall till en början att försöka underlätta,stötta,finnas och bara
vara närvarande.
Varje steg framåt,om det så bara är en millimeter,ÄR ett steg FRAMÅT,det får vi ALDRIG glömma.
Avslutningsvis vill jag bara säja,att min dotter är SAMMA dotter nu som innan hon fick diagnoserna,
det är bara lite "grus i maskineriet" nu,och jag älskar henne lika mycket!
Var rädda om varann & VÅGA prata om det här,det underlättar och hjälper!
Kunskap är makt & till stor del förståelse även om det känns ogreppbart.
Kram från Matildas mamma
