Dagarna känns långa och jobbiga. Dock sover jag mer än jag är vaken, min kropp tycks aldrig riktigt vara utvilad. Jag borde ta mig till gymmet men det går trögt. Alla försöker stötta mig och puscha mig så jag tar mig dit men jag tar allt som kritik känner att jag är dålig och värdelös och att alla bara tjatar på mig. Att allt som sägs till mig tas som kritik blir irriterad och arg och vänder taggarna utåt. Jag vill ta mig dit men det handlar bara om att jag känner att jag vill, det är det viktigaste, viljan. Det blir bara fel om jag tvingar mig dit. Jag mår så bra av att träna men vissa veckor tar jag mig bara inte dit och det är okej det får vara så. Jag tänder ljus och lampor men allt känns mörkt. motivationen är på 0 och allt känns meningslöst. Försöker tänka positivt men det är svårt. Jag fyller mina dagar så gott jag kan och orkar. Min kropp är slut och jag sover nästan hela tiden. Att må psykiskt dåligt är verkligen ett heltidsjobb!!! Det är så krävande och kroppen är helt slut oavsett hur mycket jag än gör. Känner mig dålig och värdelös som att jag inte duger något till, jag gör ingen nytta.. Jag fyller ingen funktion.. Jag har fruktansvärt stort sug efter att skada mig det förföljer mig varje dag och suget bara växer. Jag har inte skadat mig och jag kämpar så hårt så ni anar inte. Det tar på krafterna. 

 

Imorgon fyller jag år. Jag vet inte vad jag känner över det. Att jag överlevt ett år till? Ja jag lever iaf men vardagen är jobbig. Det gör ont och ångesten är fruktansvärd. Jag skrattar och jag ler. Ser inget syfte med att visa att jag mår dåligt ingen mår ju bättre för det.. Men inombords gör det ont och ångesten river i mitt bröst. Vill helst bara lägga mig ner och skrika rakt ut. Min nära och kära skulle nog beskriva mig som att jag mår bra för det är vad jag utstrålar?! Men det är så fel så det finns inte, men jag försöker tänka positivt och vara glad så gott det går. Jag bara undrar när dagen kommer då allt rasar. För den kommer. Men frågan är när. Dock går jag inte och tänker på det hela tiden utan jag fokuserar på att göra så gott jag kan och vara så positiv det går. Men nångång faller man. Och jag orkar inte att ni kommenterar med att tänk inte så eller blabla.. Jag skrier det jag tycker och det JAG känner..  

 

 

Status; Själen värker och suget är starkt. Suget efter att skada sin värdelösa äckliga kropp så mycket det går. Att känna ångetsen sippra ut och smärtan försvinna. Är rädd att suget kommer växa sig så starkt så jag inte kan stå emot. Livet är svårt! Önskar bara att dagarna skulle göra mindre ont. Jag vet inte om jag orkar må såhär länge till. Hoppas på att det vänder snart. Att må dåligt blir snabbt till en vardag och det borde ingen behöva uppleva. Alla borde få må bra och vara lyckliga!!!

 

 

 

Hösten är jobbig för mig. Allt blir grått och mörkt och tråkigt. Jobbigt och psykiskt krävande. Att inte vissa förstår hur mycket kraft jag lägger ner på att bara ta mig upp ur sängen. Att det är jobbigt att andas för varje andetag gör ont och det river i bröstet. Att vid denna tid på året är då jag alltid faller tillbaka in i mitt självskadebeteende. Jag vet inte hur det blir denna höst/vinter. Jag kan inte säga att jag inte kommer hamna där igen men jag kan lova att jag kämpar verenda minut för att inte ge efter för rösterna och suget. Jag kämpar hur mycket som helst för om jag faller tillbaka vet jag inte om jag kommer ur det igen. Det är jobbigt, varje dag är en kamp en kamp att stå emot rakbladen. Det lockar så in i helvete men jag har inte rört dom än. Och jag vill inte göra det heller. Jag vill inte trilla dit igen för det är så svårt att ta sig ur det.Jag har lyckats en gång och det räcker vill inte behöva göra det igen. över 6 månader skadefri idag och jag är så glad för det och stolt. Men jag kan lova att det har krävts så mycket, blod svett och tårar. Det har varit sjukt svårt men jag har klarat det, och om jag ska vara ärlig har jag ingen aning om hur. Men det har gått så det ska få förbli så. Jag vill nästa år runt april kunna säga att jag inte skurit mig på 1år. Jag slutade ungefär när min underbara systerson föddes. Han har gett mig ork och vilja att orka kämpa. När han föddes så ändrades allt! Jag insåg att jag kommer betyda något för honom och att jag alltid vill finnas där för honom jag vill ge han allt. Han är det bästa som hänt mig, jag älskar den lilla pojken och kommer kämpa för hans skull! Han är min största drivkraft. Fast han inte vet det så är han den största anledningen till att jag andas idag. Jag vill inte lämna honom och det kommer jag aldrig göra! Han är så viktig för mig och jag hoppas i framtiden att jag kommer vara viktig för honom. William, moster älskar dig över allt annat! ♥

 

 

 

 

Förslag? 

 

 

Jag trodde jag var starkare. suget sätter in och det är jobbigt att stå emot men jag har inget val, viker jag mig nu så hamnar jag där nere på botten igen. Jag varken vill eller orkar det just nu även att det lockar. Mycket tankar och känslor hon mig varje dag ingen ser för jag spelar glad. När jag sitter ensam så är jag inte samma person. Jag berättar inte för någon om mina tankar inte ens min familj eller närmsta vänner vet något. Jag låssas jag ljuger jag spelar ett spel. Ingen får komma in i min bubbla där vill jag vara ensam och ifred. Om jag skulle säga vad jag tänker och känner skulle nog folk bli förvånade för jag "mår ju så bra nu".. Jag är tyst och ler istället för att behöva lätta hjärtat och beskriva mina känslor. 

 

Hur ångesten river stora jävla sår inom mig och hur ont varje andetag gör hur gärna jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och sluta andas. Att bara få försvinna och slippa tänka och känna. Det gör för ont smärtan är olidlig och jag kvävs sakta. Jag ser hur jag faller mot det mörka hålet mer och mer och hur jag ibland önskar att jag låg där på botten så jag slapp denna ångest och den smärtan jag känner hela tiden. Att fejka ett leende att skratta och vara glad när kroppen bara skriker nej! Hur tåranra bara rinner när man sitter ensam. Hur mycket man än vill och kämpar så är det så mycket lättare att bara ge upp och slippa kämpa.. Att inte ta sig upp ur sängen att inte ta sig utanför dörren att inte klara av vardagen. Att ångesten gör så jävla ont och hur mycket den förstör mig. Den stoppar mig varje dag. Känslan man känner när döden inte längre är något att frukta, när man inte längre är rädd för att försvinna. När man önskar att man bara fick sluta andas och slippa känna. Att vilja ta alla tabletter och bara få sväva en stund, slippa ha ont slippa känna.. Att skämas för att man känner som man gör för man ljuger och säger att allt är bra. Att inte våga säga sanningen att inte våga berätta att jag har fallit ner igen och just nu orkar jag inte ta mig upp. Att bara låta tåranra rinna nedför kinderna tills det är slut på tårar. Känslan av att inte kunna göra något för att få bort smärtan. Att vilja skada sig så mycket men att man inte kan för då är man dålig som inte kan stå emot. Att inte kunna stå emot för ångesten kväver dig så du måste göra dig illa.. Att känna såhär varje dag hela tiden. Att jag är rädd för att vara ensam att jag är rädd, för jag vet vad jag är kapabel till.. Rädslan över att fortfarande andas är större en den att sluta andas. Att bara bli accepterad för att man mår dåligt en stund, att det är okej att falla ibland.

 

 

"Jag mår bra" men nu vet ni hur det egentligen ligger till..