Att le fast insidan skriker av smärta.

Att le fast insidan skriker av smärta.

Dagarna känns långa och jobbiga. Dock sover jag mer än jag är vaken, min kropp tycks aldrig riktigt vara utvilad. Jag borde ta mig till gymmet men det går trögt. Alla försöker stötta mig och puscha mig så jag tar mig dit men jag tar allt som kritik känner att jag är dålig och värdelös och att alla bara tjatar på mig. Att allt som sägs till mig tas som kritik blir irriterad och arg och vänder taggarna utåt. Jag vill ta mig dit men det handlar bara om att jag känner att jag vill, det är det viktigaste, viljan. Det blir bara fel om jag tvingar mig dit. Jag mår så bra av att träna men vissa veckor tar jag mig bara inte dit och det är okej det får vara så. Jag tänder ljus och lampor men allt känns mörkt. motivationen är på 0 och allt känns meningslöst. Försöker tänka positivt men det är svårt. Jag fyller mina dagar så gott jag kan och orkar. Min kropp är slut och jag sover nästan hela tiden. Att må psykiskt dåligt är verkligen ett heltidsjobb!!! Det är så krävande och kroppen är helt slut oavsett hur mycket jag än gör. Känner mig dålig och värdelös som att jag inte duger något till, jag gör ingen nytta.. Jag fyller ingen funktion.. Jag har fruktansvärt stort sug efter att skada mig det förföljer mig varje dag och suget bara växer. Jag har inte skadat mig och jag kämpar så hårt så ni anar inte. Det tar på krafterna. 
 
Imorgon fyller jag år. Jag vet inte vad jag känner över det. Att jag överlevt ett år till? Ja jag lever iaf men vardagen är jobbig. Det gör ont och ångesten är fruktansvärd. Jag skrattar och jag ler. Ser inget syfte med att visa att jag mår dåligt ingen mår ju bättre för det.. Men inombords gör det ont och ångesten river i mitt bröst. Vill helst bara lägga mig ner och skrika rakt ut. Min nära och kära skulle nog beskriva mig som att jag mår bra för det är vad jag utstrålar?! Men det är så fel så det finns inte, men jag försöker tänka positivt och vara glad så gott det går. Jag bara undrar när dagen kommer då allt rasar. För den kommer. Men frågan är när. Dock går jag inte och tänker på det hela tiden utan jag fokuserar på att göra så gott jag kan och vara så positiv det går. Men nångång faller man. Och jag orkar inte att ni kommenterar med att tänk inte så eller blabla.. Jag skrier det jag tycker och det JAG känner..  
 
 
Status; Själen värker och suget är starkt. Suget efter att skada sin värdelösa äckliga kropp så mycket det går. Att känna ångetsen sippra ut och smärtan försvinna. Är rädd att suget kommer växa sig så starkt så jag inte kan stå emot. Livet är svårt! Önskar bara att dagarna skulle göra mindre ont. Jag vet inte om jag orkar må såhär länge till. Hoppas på att det vänder snart. Att må dåligt blir snabbt till en vardag och det borde ingen behöva uppleva. Alla borde få må bra och vara lyckliga!!!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0