Att ha en stämpel.

 
Jag känner dirket när hösten och vintern kommer hur jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag lixom gör inget utan det bara smyger sig på. Jag försöker hitta guldkanten i vardagen. Går upp tidigt när det är mörkt ute och tänder ljus och dricker kaffe och även tänder ljus och rökelser på kvällarna. Men det känns ändå jobbigt med allt, det gör ondare inuti och jag känner hur ångesten ökar lite varje dag. Får början till ångestattacker för minsta lilla, bara av att veta att jag ska åka buss, att jag måste gå ut eller bara för att jag är så jävla lat. Jag tycker inte om den här känslan jag är så trött på ångesten. Men jag känner hur den har tagit tag i mig och nästan kväver mig. Jag vill inte komma till den här punkten igen där jag inte kan lämna sängen, inte går på mina möten eller orkar gå utanför dörren ens. Lätt att säga att "kom igen" "du klarar det" "du är stark" "upp me humöret". Jag är så trött på dessa jävla ord. Jag gör det inte med flit jag vill inte må såhär och jag gör allt för att det ska kännas lite bättre men det hjälper inte! Jag tänker inte låta det hindra mig. Jag kämpar så mycket jag kan varje sekund är en kamp för mig. Saker som är naturligt för er är en jävla kamp för mig. Bara att ta mig upp på morgonen, bara att gå utanför dörren. 
 

 
Jag saknar mina rakblad. Inte på det sättet att jag vill skada mig för det vill jag inte så missförstå mig inte. Men jag saknar känslan då all ångest försvinner då smärtan bara blåser iväg och allt känns så bra. Bra för stunden. Det är inte värt det jag vet det och det är därför jag inte skär mig längre. Jag har gjort mitt val och det står jag fast vid. Jag vill inte tillbaka till den vardagen då rakblad existerade, ursch verkligen inte. Men det finns tankar om det ofta väldigt ofta men det är som sagt bara tankar. Inget blir ju bättre för att man skadar sig, jo för stunden blir det bra med sen då? det blir ännu värre efteråt så varför förvärra det som redan är jobbigt?! Att någon skadar sig medvetet betyder inte att den personen är svag, det betyder att man inte kan hantera smärtan och det är inget att skämmas för. Det är inget pinsamt och folk ska inte se ner på någon för att den skadar sig tycker jag. Jag skadar mig inte för jag är svag utan för att ångesten och smärtan blir för mycket så jag inte klarar av det. Har man själv inte varit fast i ett självskadebeteende så kan man INTE förstå. Det går inte att förstå, det är lätt att tycka tänka och dömma folk, se ner på dom och tycka dom är svaga men så är inte fallet. Att skada sig så pass mycket så man måste till sjukhus och personalen ser ner på en behandlar en som skit. Man ser inte till vad som egentligen hände. Man tar inte reda på varför personen skadat sig utan man blir placerad i ett fack direkt. Dom blickarna man får är så fruktansvärda och man känner sig ännu mindre värd. Dom borde istället fråga sig vad som fick en att göra såhär mot sig själv för det finns en anledning. Men det är mycket lättare att bara se ner på patienten och inte hjälpa den utan bara dömma. Jag hamnade ju där av en anledning, jag hade sån jävla ångest som jag inte kunde hantera så jag skadade mig för att få det att försvinna. Jag skadade mig för jag mår så dåligt och att smärtan är ohanterbar. Men man blir bara omplåstrad tex, och hemskickad och ingen bryr sig om att hjälpa dig med det som gjorde att du hamnade på akuten, ångesten! Du får inte ens hjälp inom psykiatrin dom bara skickar hem en, man måste "ta sitt liv" eller "skära av sig armen" för att folk ska hjälpa dig. Och om du får hjälp så kommer du ändå alltid vara "hon". Hon som skär sig, hon som tar tabletter. Du är placerad i de facket och du kan aldrig ta dig ur det. 
 
Du kan aldrig få bort den stämpeln... 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sandra

Du är stark <3

2013-10-24 @ 05:54:32
Postat av: Lillan

Fina, fina Matilda. Tårarna rinner när jag läser din blogg. Så rörande och så självutlämnande. Du är otrolig! Vilken klok kvinna du är. Och vilken kämpe. (Men det visste jag tidigt :)) Om tankekraft och vilja kan hjälpa så har du mitt stöd i massor. Tonvis av styrkekramar. Jag tar gärna den där fikan eller promenaden när du vill och orkar.

2013-10-24 @ 11:14:03
URL: http://stjaernkarameller.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0