Något jag funderar och tänker ofta på är framtiden. Vad ska jag göra? hur ska jag göra? hur ska jag ta mig dit? vad behöver jag göra? 

 

Jag vet vad jag vill på ett ungefär, jag vill plugga jag vill utbilda mig. Jag är inte alls duktig på att plugga har inga bra betyg och det gör mig rädd, nervös och det får mig att må väldigt dåligt. Jag vet inte hur många gånger i veckan jag sitter och tänker på det och hur många ångestattacker jag fått på grund av att tänka på framtiden.

 

Jag har tagit upp det med min terapeut och vi kom fram till att just nu så är mitt jobb att gå i DBT och många tror att det bara är "en grupp man går till 1 gång i veckan" men det är så fel. Jag jobbar med det här hela dagarna varje dag och det är ett heltids jobb. Just nu är mitt jobb att lära mig leva, lära mig klara av och hantera vardagen. Om jag skulle börja jobba nu så skulle jag gå in i väggen inom en vecka för jag klarar inte av det just nu. Allt jag jobbar med varje dag gör så att jag kommer ett steg närmare mitt mål som är att börja plugga. Det kommer ta lång tid innan jag kan börja för just nu är jag i den här behandlingen och den är på 2 år ca. Så jag kan inte börja än, jag måste bli mera stabil få en hållbar vardag. Lära mig att vilja leva och inte tänka att jag kan ändå "dö" om allt skiter sig. Jag vill våga leva jag vill må bra jag vill ha en stabil grund att stå på jag vill klara vardagen helt enkelt!

 

Jag kommer uppnå det jag vill på ett eller annat sätt och just nu spelar det ingen roll hur lång tid det tar innan jag börjar för jag har redan börjat på ett sätt, jag har börjat jobba med mig själv.

 

Att börja denna behandling, DBT är något av det läskigaste och jobbigaste jag gjort för nu måste jag ta tag i mig själv och börja jobba med allt det jobbiga. Det är inte lätt ska jag säga det är så enormt krävande och psykiskt påfrestande men ändå är det just det som kommer rädda mitt liv. Jag har redan kommit så långt och det vet jag bara att jag inte vågar se det för jag är rädd att det bara ska säga "pang" en dag och allt rasar. Jag vågar inte inse att jag blivit starkare och att jag faktist har börjat leva lite smått igen.