Panikångest.

 

 

Idag var det DBT igen som varje tisdag. Det är alltid lika skönt att komma dit och känna sig "hemma" för alla är likadana alla förstår man måste inte förklara sitt beteende hela tiden utan man förstår varandra på ett väldigt speciellt sätt som ingen kan förstå om man inte är i samma situation. 

 

Vi pratar mycket om egna erfarenheter och upplevelser och delar med oss, diskuterar och ger varandra råd och tips. Vissa gånger blir det för jobbiga diskussioner så man måste gå ut och samla sig. Idag pratade vi mycket om ångest och i en jobbig diskussion så känner jag hur jag får svårare och svårare att andas, jag lättar på halsduken och tar djupa andetag men det hjälper inte. Jag får inte fram några ord och jag börjar skaka och jag hör inte vad som sägs. Jag springer ut, jag fick en panikångestattack. Det var jätte jobbigt men jag satt mig ensam och drack lite vatten och andades djupt! Jag fick hjälp att komma tillbaka och sen kunde jag gå in och fortsätta igen. När jag får sånna här attacker och för mycket ångest så blir minsta skit sak så stor och det är inte alla som förstår. Efteråt skulle jag åka buss hem och det var en kamp att bara våga gå på jag övervägde att gå hem men jag fick hjälp av andra i gruppen som också åkte samma buss och då kändes det lättare för dom förstod. Inte nog med att det var jobbigt att gå på och sätta sig på bussen så blir den fullproppad med människor och jag känner hur paniken kommer igen men jag andas och bestämmer mig för att jag ska klara det och det gjorde jag.

 

Mycket ångest idag och jag har det fortfarande och hjärtat slår något snabbare än vanligt men jag försöker tänka på annat och sysselsätta mig. Kollar på mina kriskort och lovar mig själv att inte skada mig på något sätt för jag klarar det utan att skada mig. Jag jobbar varje dag varje timme och varje minut på att stå ut och inte göra mig illa och varje dag jag klarar är bra och jag känner mig stolt för att jag klarar det! 

 

Man kan undvika att få attacker beroende på vad som utlöser det och undviker dessa situationer. Jag kan tex inte gå ut på krogen där det är fullt med folk och alkohol då får jag det mycket lättare. Ibland kan man inte förhindra att det sker för det kommer utan förvarning. Men kom ihåg det är inte farligt, du dör inte, du slutar inte andas. Det är bara en fruktansvärt obehaglig upplevelse. Första gången jag fick panikångest var jag säker på att jag skulle dö, jag kunde inte andas jag fick sån dödsångest. Dem jag var med då fick ringa ambulans och jag trodde det var något fel att jag var allvarligt sjuk eller nått sånt hemskt. Fick sedan reda på att jag hade haft en panikångestattack och jag fattade ingenting då. Jag var så slut i kroppen så jag bara ville sova. När det hände igen så vart jag inte lika rädd och jag har lärt mig hur jag lättast får ner ångesten och man måste nog själv hitta på sina små knep för alla är olika och vissa saker funkar för en del men inte för andra.

 

// Matilda

 

 

 

 

 

 

Jag förstår att det är skitäckligt och obehagligt,har själv upplevt det "light"!
Men som du skriver:man dör inte av det.
Jättestarkt av dej att du nu lättare kan hantera det och inte blir kvar I attacken längre än nödvändigt,och skönt oxå idag att du hade "vänner" omkring dej till hjälp!
Kram ♥