Syskon ♥

 

Min sjukdom drabbar inte bara mig det drabbar hela min familj alla mina vänner och alla runt omkring som älskar mig och som jag älskar.En sak som gör så ont med att vara eller ha varit psykiskt sjuk är att alla runt omkring mig dras in i det här ofrivilligt dom har inget val. Min mamma har varit och är min klippa min stöttepelare och min trygghet. Hon har gjort allt för mig mer än jag någonsin kunnat önska. Alltid ställt upp funnits och stöttat, hon är allt för mig. Hon har fått skjussa mig till akuten för jag tagit en överdos och det är inte bara en gång. Hon har suttit där med mig när jag spydde upp allt jag svalt hållt mig i handen och aldrig dömt mig. Hon har aldrig blivit arg eller skyllt på mig. Hon har varit där för mig alla de gånger jag legat på psyket när jag fick ECT hon har gått en kurs för anhöriga till personer med borderline. Hon gör allt för att hjälpa mig och jag kan aldrig tacka henne nog för allt! Mamma vill bara säga att det räcker för mig att du finns du behöver inte göra något för jag vet vart du finns <3

 

Men en jobbig sak med hela den här karusellen är hur mycket mina syskon har fått lida för det här.

Hur mycket har inte dom fått stå ut med under de här åren? Jag älskar dem otroligt mycket och är ledsen för allt jag utsatt dem för, all den tid jag tagit för dem och alla bråk vi haft. Jag är så ledsen över att jag "tagit" mammas tid från er och att ni inte fått den uppmärksamheten ni borde få. Att det alltid varit fokus på mig och att ni har fått stå i bakgrunden hela tiden. Förlåt för alla gånger jag velat avsluta mitt liv, alla mina hot, allt destruktivt ni fått vara med om. Jag är så ledsen för att ni blivit indragna i det här jag vill ju inte göra er illa men det gör jag. Att jag är sjuk och att jag mår dåligt och att jag skadar mig att jag inte vill leva det kan jag ta det kan jag hantera men att det har skadat min mamma och mina syskon är oförlåtligt.

 

Jag älskar er! 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

Naturligtvis är det både jobbigt och ledsamt att vara närstående till sånt här,vi blir ju medberoende.Men det jobbigaste i allt,är nog att inte veta HUR eller VAD man ska kunna göra när det är som värst.Nu har ju vi (tack & lov) aldrig haft svårt att prata om det,och det hjälper mer än man tror.För hur det än är,så vet vi ju allihopa innerst inne,att det inte är DU som styrt över detta,det är sjukdomen.Att du sen så ingående och uppriktigt med insikt förklarar och ber om förlåtelse,gör att iaf jag smälter och blir innerligt varm och glad i hela kroppen.Även om jag hela tiden vetat hur det ligger till även i dom jobbigaste situationerna.
En stor eloge till dej,för ditt sätt att utrycka dej,förklara och sätta ord på dina känslor och FRAMFÖRALLT för att du jobbat SÅ hårt (och gör) med dej själv och allt jobbigt.
Naturligtvis (pratar för mej nu),så är och har det varit min skyldighet och mitt ansvar som förälder att verkligen finnas för dej.(er allihopa förstås)
Mycket har vi gått igenom,men har vi klarat det här,så ska vi banne mej klara resten oxå.
JA,vi klarar allt :)
Kramar i miljoner,sträck på dej,var JÄTTESTOLT över dej själv och fortsätt i den andan ♥♥♥ /mamma

♥♥♥♥
JAAA,det gör vi darling :) ♥