För 2 år sedan låg jag inlagd på psyket jag var i väldigt dåligt skick. Jag sov mer än jag var vaken och resten av tiden var som en dimma på grund av alla mediciner och injektioner jag fick. Jag minns inte så mycket och jag minns inte att vissa vänner har varit och hälsat på. Jag var nere på botten, eller na jag var under botten ett tag. Jag fick elchocksbehandling 3-4 ggr/veckan. Mådde sämre och sämre för varje dag. Fanns ingen utväg allt var svart. Många i min närhet har förklarat och berättat i efterhand om hur jag var då. Måste varit obehagligt att se någon närstående må så dåligt. Jag kan inte förklara hur dåligt jag verkligen mådde det var ett rent helvete. Att det enda du gör under dagarna är att du tänker på hur när och var du ska dö. Letar efter vad som helst som man kan använda. Dock är ju duchslangar borta finns inga gardiner ingenting man kan skada sig på. Det finns en säng och ett skrivbord och det är allt! Miljön är hemsk tråkig och deprimerande. På något sätt samlade jag mod och kraft och kom upp en liten bit och jag kunde glimta någon strimla ljus långt bort. 

 

 

Här sitter jag idag. Mår fortfarande inte bra. Lever med ständig ångest som påverkar mitt liv väldigt mycket. Har fortfarande tankar på döden och kan fantisera om hur de skulle va. Jag skadar mig ibland men inte genom att skära mig för det är 1 år sen jag skar mig. Men det finns många självskadebeteende jag måste jobba med! Jag mår bättre än för 2 år sedan men inte bra. Jag kan bara hantera livet och svårigheterna lite bättre. 

 

 

Livet är kaos ibland och ibland vackert. 

 

Jag vill bara känna mig lycklig.